Kapitel 2 Bok 5
Från förra avsnittet -
- Pella är en mördare.
-
Mitt blod frös till is. Hade Lena hämtat Pella nu? Och hade Pella sett mig och Andréa kyssas? Jag kände hur min puls steg och hur jag började svettas. Pellas mamma kollade konstigt på mig men avbröts av tre hårda knackningar hördes på dörren. Hon flög upp från sig stol och sprang till dörren. Nervöst ställde jag mig upp. Skulle jag gå fram till dörren eller skulle jag stå kvar här som ett fån? jag körde på fånet.
Det blev tyst från hallen och jag hörde bara små snyftningar. Jag klev ut ett steg mot hallen och möttes av en sliten Pella. Hennes hår var trasligt och hennes gamla smink hade runnit ner längst hennes kinder. Hennes ögon mötte mina. Det ögonblicket blev jag varm och önskade bara att hon inte sett mig och Andréa.. men det hade hon.
Hon skakade bara på huvudet. Öppnade inte munnen utan sprang förbi mig. Pellas mamma tittade konstigt på mig.
- Hon behöver nog lite ensam tid ska du se. Jag ber henne ringa när hon mår bättre!
Samtalet kom aldrig. Jag satt uppe dag som natt för att kunna svara på samtalet om att min flickvän ville prata med mig. Och ja, med flickvän menar jag Pella.
Efter en vecka valde jag att ringa hem till henne. Signalerna var många och helt plötsligt hördes en stressad röst.
- Ja Hallå?
Pellas mamma svarade.
Jag kände hur jag fick tunghäfta, att hela jag inte fick fram ett enda ord.
- H-hej. P-pella? Är hon d-där? stammade jag fram.
Det blev tyst i andra änden. Jag hörde hur Pellas mamma viskade något. Sen hörde jag hur någon tog tag i telefonen.
- Hallå? Som vanligt blir jag alltid lika varm när jag hör hennes röst. Det är som att allt annat stängs av och bara hon hörs.
- Hallå? sa hon igen.
Jag tog ett djupt andetag.
- Pella, lägg inte på. Jag måste få förklara mig och fråga hur du mår.
Jag hörde hur hon andades snabbt och tungt.
- Hur jag mår? Ja, vad tror du. Min pojkvän är otrogen mot mig för andra gången och polisen tror att jag mördat min bästavän. Felix, ingenting behövs förklaras. Hälsa Andréa att hon vann. Ett pip hördes och sen var hon borta. Jag kände hur min enda gnutta hopp försvann ur mina händer. Vad skulle jag göra nu?
Jag greppade mobilen igen och slog in Daffs nummer. Jag behövde få ett svar för en sista gång.
- Ja Daff on the line, please speak.
Jag hörde på hans röst att han fejkade lite för att inte bli genomskådad.
- Kan du få ett stopp på allt?
Det var tyst.
- Snälla Daff, få ett stopp på lidandet. Få bort allt från mitt liv innan jag gör det.
- Sorry, kan inte ta ditt samtal just nu men lämna gärna ett medelande så kanske jag slår en pling tillba..Jag slängde iväg mobilen. Jag var så trött på allt just nu. Pella, Lena, Ogge, Andréa. Mina tankar gick till Andréa. Jag måste sätta ett stopp för allt med henne. Avsluta. Påritkigt.
- Pella -
Efter dagarna i cellen så kände jag hur jag bara ville lägga mig i ett mörkt rum och dö en stund. Det kändes som mitt liv var längst uppe på en backe och att vägen upp var för brant så ramlade bara ner igen.Det hade varit jobbigt att få ur bilden på Felix och Andréa i mitt huvud. Jag skulle behöva en hjärntvättning. Jag hörde hur stegen närmade sig mitt rum. Med rädsla och obehag över att polisen skulle hämta mig igen drog jag täcket över huvudet.
Dörren öppnades och små tassande fötter kommer närmare mig. Jag håller andan för att försöka se död ut eller se ut som att jag inte är där. Någon lägger sig hand på mitt täcke och knappar in någonting på en telefon och sätter på högtalare.
- Pella, en sista chans är vad jag behöver. Jag vet att du tror jag är en idiot, vilket jag verkligen är, men jag kan inte förlora dig. Inte igen. Möt mig om 30 minuter på hörnet vid tåget. Om du inte dyker upp så försvinner jag för alltid. Då förstår jag.
Det blev tyst. Jag drog sakta ner täcket och kollade på mamma som satt framför mig med telefonen i handen. Det brusade till.
- Och hälsa din mamma förlåt från mig för alla samtal. Men jag vägrar ge upp, Pella. Jag vägrar.
Ett pip hördes och hans röst försvann.
- Han har lämnat 4 meddelanden på 15 minuter. Är han inte värd en sista chans?
Jo, men hur många chanser får man egentligen? Hur ofta får man såra någon som bara ger kärlek tillbaka. Varför drabbar alltid det här mig? Varför?
- Felix -
Vägen mot ICA på hörnet var oerhört lång. Längre än vanligt. Med nervösa steg så tar jag stegen närmare ICA. Jag ville bara se henne stå där. I blåsten och vänta på mig. Men det gjorde hon inte. Jag fick ta och vänta.
Efter 20 minuter över tiden så inser jag det. Hon kommer inte hit. Det här var alternativet som jag inte ville ha. Alternativet då jag försvinner från hennes liv. Jag känner hur jag bara vill gråta. Bara skrika för att jag förstört för mig själv. Förstört mitt liv.
Jag kollar upp mot backen och ser ingen. Eller jo. En liten tjej kommer ner gående, men inte Pella.
Men ju mer jag tittar så blir den lilla tjejen större och större och efter en stund blir det en bra bild mina ögon ser. Pella går emot mig. Jag vill bara hoppa av glädje när jag ser henne, men väljer att inte göra det. Hon går emot mig, men möter inte mina ögon.
Jag går fram och möter henne. Det ända jag ser i henne är en arg blick. De ända orden jag hör är.
- Jag ska bara handla.
Jag tog tag i hennes hand och drog henne bakom hörnet.
- Pella, kan jag få förklara.
Hon kollar upp på mig och jag ser att hennes ögon är fyllda med tårar. Jag vill bara ge henne en kram. Men såg att hon bara skulle knuffat bort mig då.
- Pella, jag vet att du inte lyssnar men jag..
- Shhh.. Var det ända som kom ut från hennes mun.
- Men Pella, snäll....
- Shhhh..
Hon drog mig i armen in till en port. Hennes blick var riktad ut på det mörka gatan. Jag tittade dit och fick se något jag kände igen. En tjej som jag väl kände ingen. Jag såg Andréa framför mig. På gatan bakom ICAn. I mörkret. Med en äldre man.
