KAPITEL 24 BOK 4
Från förra avsnittet -
- Jag vet inte om jag orkar med den här förjävliga resan igen. Resan genom Ogges död.
--
- Enis -
Jag tittade in i hennes söndergråtna ögon som var alldeles röda av alla tårar. Jag skakade bara på huvudet. Det var som jag sa innan. Jag var rädd för att möta sanningen och svaren. Nu hade jag hört sanningen. Nu började resan. Den långa, sega, obeskrivliga resan, som skär i hjärtat. Resan genom Ogges död.
- Felix -
Jag satt längst bort i korridoren och blundade för att inte få ett anfall. Jag hörde snyftningar från andra sidan. Ett par klackar kom gående emot mig. Jag öppnade ena ögat och känner en hand ta tag i min och dra mig uppåt. Det var Andréa. Hon drog mig in på en toalett och låste snabbt. Hennes läppar var överallt och jag kände hur hennes fingrar försökte dra av mig tröjan. Jag tog hennes händer och pussade försiktigt och tittade henne i ögonen.
- Här? Nu?
Hon log ,bet sig i läppen och nickade. Sen kysste hon mig igen. Jag tryckte bort henne.
- Jag kan inte.. sa jag och tittade ner. Min bästavän håller på att dö och din pojkvän? Det känns konstigt att göra det här nu.
Hennes leende övergick till en bryg liten put mun. Hon ryckte på axlarna och låste upp och gick ut. Jag gick ut trippade efter henne och möts då av Pella och Enis blick. Båda stod och väntade på hissen. Båda helt röda i ögonen. Jag mötte deras blickar och deras skakande huvuden, sen försvann dom in i hissen. Jag kände hur allt inte kunde bli sämre. Eller jo, de kunde de tydligen.
När jag såg Pella och Enis blickar så slog det mig att besökstiden måste vara slut. Jag sprang ifrån Andréa mot sal 310. Men dörren var stängd och låst. Jag knackade på flera gånger, men insåg att ingen skulle öppna om inte Ogge och det skulle aldrig hända. Jag stod och bankade i ren panik över hela situationen. Patienter kom ut från sina rum och stod och kollade på mig. Daff kom springade från hissen och omfamnade mig och "shh"ade ner mitt skrik och bankade. Sen gick vi tillsammans mot hissen igen.
Jag kände mig så sämst. Jag hade en sak som jag skulle göra på sjukhuset. Hälsa på min bästavän som snart skulle dö. Men inte blev det av. Fyfan vad jag är dålig.
- Pella -
När jag och Enis kom ut från sjukhuset och stod och väntade på taxin så ser vi en familj sitta i receptionen. En mamma och en pappa som står med en tom barnvagn. Mamman står och pratar med en sjuksköterska då hon helt plötsligt börjar skrika.
- Nej! Han får inte vara död. Han får inte dö.
Jag ser hur Enis verkligen lider. Hur han bara inte kan komma ifrån döden. Döden som finns omkring oss. Jag ser hur han börjar skaka och hur tårar rinner ner för hans kinder. Snabbt kastar jag mig i hans famn och kysser honom, så han ska komma på andra tankar. Sen kommer taxin.
Taxin rullade in vid Oscars hus och vi gick staplande ut och möttes av Mia, Enis mamma, som öppnade sin famn. Hon pussade mig lätt på kinden så jag fick ett märke efter hennes läppglans. Sen gick hon med sin famn till Oscar. Han la sitt huvud på hennes axel och snyftade lite. Mia drog handen längst hans rygg och viskade.
- Han klarar sig!
Jag kom ihåg känslan som igår. Hur jag springer fram till honom. Hur han ligger på den lite små röda marken och hur hans vita keps blivit röd av allt blod. Hur mina tårar blev stenar när de föll från mina kinder. Besöket på sjukhuset. Paniken över att behöva säga hejdå och verkligen mena det. De pipande maskinerna och skriken från mitt hjärta. Jag orkade inte med de en gång till. Jag vill inte åka på den vägen igen, inte gå på den stigen.
- En cykel.. En.. cykel.
Jag väcktes av orden som strömmande genom mitt huvud. Enis låg på hans säng med ögonen i taket och upprepade orden.
- En.. cykel.
Jag ställde mig upp från stolen jag satt och drömde på. Jag la mig på hans bröst och hörde hur hans hjärta dunkade snabbt. Jag strök sakta min hand på hans mage och kunde känna hur hans andning var snabb och stressad.
- Det kan inte vara en cykel. Det kan inte vara en cykel. Det kan inte vara en c..
Jag kröp upp och kysste hans läppar för att slippa höra meningen igen.
- Vad det änn var så kommer han klara sig.
Enis släppte blicken från taket och tittade på mig och log lite lätt. Jag blev varm av hans leende som jag inte sett på ett tag bland alla tårar.
Det blev tyst och jag kände hur hans tankar flög iväg mot Ogge hållet igen. Så jag bestämde mig för att byta ämne.
- Varför har du sår i ansiktet?
Hans blick flög iväg igen.
- Jag skulle.. raka mig imorse.
Jag la min hand på hans sår.
- Jaha, för du är så skäggig, gamla gubbe.
Han log.
- Din gamla gubbe.
Det blev tyst igen. Han vägrade säga sanningen. Felix såg likadan ut i ansiktet idag på sjukhuset.
Jag tittade på honom och log osäkert.
- Felix -
Jag och Andréa drog hem till henne. Jag slängde mig på soffan och kände hur jag äntligen kunde slappna av.. tills Andréa kastade sig på mig. Jag skrattade lite lätt och sen gick jag in i mina tankar.
- Vad tror du hände med Og?
Andréa svarade inte på en stund.
- Jag tror att han ramlade med cykeln..
Jag skakade på huvudet.
- Det kan inte vara det han har inte ens en cykel. Om dom inte menar crossen, men den använder han inte så ofta.
Andréa lyssnade inte utan började långsamt knäppa upp min gylf och tittade upp på mig och log. Jag fick lägga Og tankarna på vänt ett tag.
- Pella -
Enis blick blev konstig.
- Vad är det? Varför ler du sådär?
Jag kom på mig själv och slutade på en gång.
- Nej, sluta inte! Du är så fin när du ler.
Enis började skratta och man såg hur hela hans läpp spräktes upp och hur blodet började rinna.
Av ren reflex slänge jag mig efter pappret som stod på bordet och stoppade blodet.
Enis log lite generat.
- Tack.
- Kan du berätta var som faktiskt hände nu?
Jag satt med öppen mun hela tiden när Oscar berättade om allt som hänt. Jag kände hur jag skämdes lite. Hur det på någon sätt var mitt fel alltihop.
- Så.. dom har alltså haft..?
Han tittade på mig.
- Om dom har haft sex? Ja, klart de har haft sex. Felix är nog den kåtaste personen jag känner iallafall sa han och skrattade glatt.
Jag kände hur det föll en sten på mitt hjärta.
Enis skratt slutade snabbt då han såg hur jag reagerade. Han satte sig bredvid mig och höll om mig.
- Pella, jag menade inte så.. Dom kanske har sex, men vem bryr sig? Sex är inte allt. Andréa är säkert sämst i sängen ändå!
- Felix -
Andréa la sig bredvid mig och pustade ut. Svetten rann från våra nakna kroppar som gneds mot de vita lakanen
- Jag är så mycket bättre i sängen än Pella, eller hur?
Jag mumlade lite som svar.
- Jag kan inte fatta att jag har sex med dig, när din pojkvän och min bästavän ligger på sjukhus! Vad är jag för människa?
Andréa vände sig mot mig och kysste min axel.
- Njut, för snart är jag borta igen.. och det är då du kommer sakna mig som mest.
