KAPITEL 10 BOK 4
Från förra avsnittet -
Början på något som ingen visste skulle hända.
--
Jag vaknade upp bredvid en utslagen Felix. Han andades tungt och han sov djupt. Jag vände mig mot honom och tittade bara på honom. Hans smutsiga hår som var fyllt med vax från igår och hans perfekta hy som var täckt av ett tunt, gammalt lager foundation. Långsamt smekte jag hans kind och såg hur hans ögon långsamt öppnades. Ett leende formade hans läppar.
- Förlåt, det var inte meningen att väcka dig.
Felix greppade mobilen och tittade på klockan.
- Äsch, ska endå upp om 2 timmar.
Han la armen om mig och slöt ögonen igen, sedan hördes små snarkningar.
Upp om 2 timmar.. Jag slöt ögonen och somnade jag också.
Jag ser tjejerna som gråter framför mig. Armarna och ansiktet som är täckta av svart sprit penna med texten "Foooer". Man ser glädjen i deras tårar och hur mycket de där 4 killarna verkligen betyder. Scenen lyste upp och 4 killar kommer ut. Allas ansikten skiner upp när de möts av skriken från tjejerna. Låt efter låt börjar spelas och och ur mina läppar kommer texterna. Jag kan de alla. Varje ord, varje mening, hela sånger. Tjejernas tårar rinner ner för deras kinder och mobilen är greppad i handen, med kameran uppe. Jag tittar mot scenen och ser den finaste skapelsen i hela världen. Killen jag varit förälskad i sen första ögonblicket. Killen som jag älskar. Jag skriker, men får inte ur mig något. Orden lämnar inte min mun utan ut kommer bara skrik som smällter in bland de andra. Våra blickar möts inte. Ingenting känns emellan oss. Jag är bara en av alla andra. Ingen speciell. Bara en foooer som killarna älskar exakt lika mycket som alla andra i publikhavet. Min ångest över att inte kunna röra honom, se honom eller prata med honom får mig att skaka. Skaka av rädsla och irritation. Jag ser hur hans blick går över havet, men han ser mig inte. Jag är osynlig för honom. Jag är ingen.
En lös klappning träffar mitt ansikte. Jag öppnar ögonen och ser Felix sitta på mig och titta med oroliga ögon på mig.
- Pella?
Jag hör hans röst eka i mitt trötta huvuvd.
- Pella, hur mår du?
Snabbt satte jag mig upp. Mardröm.
- Förlåt viskade jag och tog glaset som stod på bordet och drack en klunk.
- Drömmer du alltid nu för tiden?
Jag nickade och ställde ifrån mig glaset. Sen slängde jag mig i Felix varma famn. Han pussade mig på huvudet och smekte mitt hår.
- Du kommer alltid vara speciell för mig Pella. Inte bara någon i publikhavet, du är speciell.
Fan. Jag hade skrikit i sömnen.
Jag rodnade och la mig ner igen. Felix satt fortfarande på mig och log. Jag mötte hans blick.
- Vad? Alla drömmer väl..
Han skrattade lite och smekte min kind.
- Det är gulligt! sa han och började sig fram och kysste mig.
Dagen bestod av en trött Felix och en chockad Pella. Chocken från igår hade inte lagt sig änn. Efter en lång frukost valde vi att gå en promenad.
Solen värmde och inte ett moln syntes på himlen. Jag satt på mig solglasögonen och började gå efter Felix. Jag tog hans hand och vi började gå in mot skogen. På något sätt försvann alla mina tankar så fort jag satte foten i den stora skogen. Träden som var höga som hus, fågelsången som sjöng och solen som letade sig in innanför de stora bladen på träden. Det var som en liten koja nästan. Ingen kunde nå oss här.
Vi gick ganska långt in i skogen. Bara småpratade lite, tills Felix sa.
- Hur mår Afi?
Det kändes som ett skott som flög in i min rygg, in genom och ut igen. Orden skulle lämna min mun, men jag ville inte. Fan. Det var det här jag var rädd för. Att Felix skulle börja tveka på mig.
- J-jag vet inte.
Han nickade och gick långsamt med blicken riktad på sina skor.
- Har ni bra kontakt?
- Vi har inte pratat sen.. ja.
Han tog ett djupt andetag. En suck.
- Sen du kysste honom och förstörde min tid i USA, ja.
Vart ville han komma? Hade jag inte visat att jag skämdes tillräckligt? Jag valde att inte säga något utan bara nicka och låssas som inget.
- Det var ganska jobbigt asså.. sa han tyst.
Jag nickade förstående och kände hur jag blev lite smått irriterad.
- Jag vet.. Det var nog ganska jobbigt för alla.
Han släppte blicken från sina skor och tittade rakt fram mot solen som letade sig genom skogens träd.
- Saknar du honom?
Jag kände hur allt bara kokade. Hur jag bara inte orkade mer. Jag hade redan mått dåligt över allt med Afi och för en gång skull så kände jag att jag började släppa honom och nu skulle tydligen Felix ta upp det.
Jag ökade tempot i min gångstil och vände mig mot Felix så jag stoppade honom.
- Fan kan du skärpa dig? Jag har mått så jävla dåligt över det som hänt. Jag har inte viljat leva, mått dåligt och känt mig som en jävla loser. Mitt ord, förlåt, börjar ta slut för jag har använt det så mycket. Och om det känns bättre för dig nu så säger jag det inte. Förlåt!
Jag kände hur jag skrek åt Felix. Men det var droppen.
- Har du mått dåligt? Hur dåligt tror du jag mått då? Tjejen som jag är redo att göra allt för är otrogen mot mig med en norrman hon känt i max 2 dagar som inte ens var snygg, känns jäkla bra!
- Men släpp det! Varför dra upp det nu? Varför? Kändes det rätt nu eller? Det är fan inte lätt att vara din flickvän heller, för vet du, jag är rädd hela tiden för att det ska komma någon av dina fans som du blir kär i istället för mig. Vet du hur det känns att känna så hela tiden?
Vi stod nu och skrek i varandras ansikte.
- Om jag vet hur det känns? Ja, klart jag har. Du var ju otrogen mot mig? Glömde du det redan, ska jag berätta historien med detalj?
Ett ljud hördes innifrån skogen och en gubbe med sin svampkorg i handen kikade fram mellan träden. Han rörde sig långsamt mot oss för att smidigt komma genom träden.
- Är det lugnt med er? Jag hörde er skrika.
Felix småskrattade och log trevligt mot svampgubben.
- Allt är bra med oss!
Gubben nickade och började röra sig mot skogen igen. Det var kanske ett tecken på att vi skulle sluta bråka om gamla saker. Precis när jag skulle säga förlåt så öppnar Felix munnen och säger hastigt.
- Hånglar du med killar som du ser på stan också eller?
Jag blev stel som en pinne och kände hur all kärlek till Felix flög ur mig som ett skott. Jag fick inte ur mig ord. Snacka om att gå över gränsen.
Jag vände mig om och började gå ifrån honom.
- Felix -
Fan. Allt kom ut så fel. Typ som alltid då. Frågan var inte menad att bli så personlig mot henne. Det var bara en fråga som blev så sjukt mycket mer.
Jaha, nu var hon påväg bort från mig igen. Skulle jag springa efter? Jag slog mig själv med en snabb handflata på kinden. Sen små sprang jag efter henne.
- Fan, Pella. Förlåt! Jag menade inte så.
En tår låg och vilade på hennes kind. Jag kände hur en ångestvåg träffade mig. Jag stannade framför henne, men hon mötte inte min blick. Hon gick förbi mig och jag sprang såklart efter.
- Pella, fan förlåt! Jag vet inte vad som flög i mig. Det var inte okej, förlåt!
Hon stannade men vände sig inte om.
- Förlåt! Jag.. ja.
Hon vände sig om efter en stund och stod med blicken mot mig. Hon tog några steg mot mig tills hon stod en meter ifrån mig.
- Jag gillar dig för mycket för att bråka med dig.
Hon lutade sig fram och kysste mina läppar. Det var första gången på ett år som jag kände mig trygg med en person.
