Our story // Foscar

11.

7 november 2012

Att kärlek är något underbart och vackert vet jag inte om jag kan hålla med om. Iallafall inte om man faller för fel person.

Varenda gång hans fot råkar snudda vid min under bordet så tänds en låga inom mig och jag måste koncentrera mig på att hålla andningen på en normal nivå. Varenda gång som hans lår ligger pressat mot mitt när vi sitter bredvid varandra i soffan så får jag behärska mig för att inte falla för frestelsen att ta på honom. Varenda gång han kysser Wilma, sin förbannade flickvän, så är det som att tusen små nålar sticker mig i hjärtat. Jag avundas henne. Hon får ta på honom när hon vill, hur hon vill, hon får kyssa honom utan att ens behöva ha en anledning. Hon kan kalla honom för hennes.

Det värsta är egentligen att vara så nära men ändå så långt ifrån. Han kan sitta bredvid mig inom räckhåll för mig med sin kropp i kontakt med min men ändå är han så långt borta. Jag kan bara sträcka ut handen för att röra vid honom, men ändå så kan jag inte göra det.

När hans hand av misstag stryker över min när vi ivrigt kastar oss över chipsskålen så bryter svetten genast fram i handflatorna och hans beröring sänder en stöt igenom hela min kropp.

Den som sa att kärlek är vackert har nog aldrig varit kär. För vacker det känner jag mig inte. Jag känner mig som en desperat galning med handsvett och ett hjärta som är nära att hoppa ut ur bröstet så fort han ens vilar sina vackra ögon på mig ens för ett kort ögonblick.

Det värsta är att han inte har en aning. Han fortsätter på samma vis som han alltid har gjort. Han fortsätter att byta om rätt framför ögonen på mig, helt ovetandes om den inre kampen jag har för att inte sträcka ut händerna för att vidröra hans hud. Han fortsätter att lägga armen om mig, smälla till mig på rumpan på skämt och krama mig när vi ses. Och det gör mig galen. Det gör mig galen att jag inte ens kan säga till honom att sluta. För det första så vill jag inte att han ska sluta, för det andra så gör han inget fel. Det är jag som gör fel. Jag borde inte känna såhär för min bästa kompis, det är fel. Så sjukt fel. Och ändå så känns det så rätt.

"Oscar mår du bra? Du är alldeles blek"

Frågar Felix plötsligt och jag rycks ur mina tankar. Jag tittar upp och möter hans gröna ögon som har en orolig glans över sig. Jag sitter tyst en stund innan jag kommer ihåg att han faktiskt ställde en fråga.

"Jag mår bra, ingen fara med mig"

Säger jag alldeles för snabbt och skrattar stelt. Felix ser inte helt övertygad ut och hans ögon fortsätter att vila på mig när jag vänder tillbaka blicken mot filmen som spelas på tv skärmen framför oss. Plötsligt märker jag hur Felix sträcker sig efter fjärrkontrollen och rätt som det är så är filmen pausad. Jag vågar inte möta hans blick utan låter ögonen vila på mina händer som ligger knutna i knäet.

"Oscar berätta vad som är fel, jag märker ju att det är något"

Säger han och placerar handen på mitt knä. Värmen från hans hands lätta beröring sprider sig genom min kropp och jag önskar att jag bara kunde slå bort hans hand så att jag slapp plågas på det här viset.

"Oscar snälla bara säg det. Du kan berätta vad som helst för mig"

Säger han och flyttar sig närmare mig för att lägga armen om mina axlar och stryka mig lugnande över axeln. Det han inte vet är att hans lugnande gest bara gör det värre. Jag känner hur hjärtat börjar banka febrilt inne i bröstet på mig och från ingenstans dyker en klump med tårar upp i halsen.

Vi sitter tysta en lång stund med hans arm runt mina axlar och jag tar tillfället i akt och låter mitt tunga huvud falla ner mot hans axel. Plötsligt känner jag hur en stilla tår bryter sig loss ur min ögonvrå och rinner längs min kind. När den trillar ner på hans nakna axel som bara täcks av axelbandet från hans linne så rycker han till en aning.

"Gråter du? Herregud vad är det som har hänt?"

Frågar han panikslaget och vrider på huvudet så att han möter min tårfyllda blick. Jag tittar bara på honom en lång stund innan jag harklar mig.

"J-jag är gay"

Säger jag med en svag röst som inte är mycket högre än en viskning. Felix tittar först bara chockat på mig men efter ett tag så ler han och spänner blicken i mig.

"Det spelar ingen roll Oscar, det gör dig inte annorlunda. Ingenting förändras pågrund av det"

Säger han stöttande och jag känner för att skratta högt. Allting förändras pågrund av det.

En del av mig är lättad över att han inte drar kopplingen mellan det jag sa och det jag egentligen hade velat säga samtidigt som en annan del av mig är besviken över att han inte förstår vad det är jag försöker säga.

Jag är inte ens säker på att jag är gay, jag har aldrig känt såhär för någon oavsett kön och allt jag vet är att jag tycker om honom, min bästa vän. Som råkar vara en kille.

Bara tanken på att jag bokstavligt talat gråter över mina känslor för honom skrämmer mig något fruktansvärt. Jag har inte riktigt insett hur stor den här förälskelsen är förrän nu och det grämer mig att han aldrig kommer att få veta, att han aldrig kommer att känna samma sak.

"Oscar titta på mig. Det spelar ingen roll för mig om du är gay eller straight. Du betyder fortfarande lika mycket för mig. Du är min allra bästa vän och så kommer det att förbli"

Säger han ovetandes om att det som han menade skulle vara tröstande ord enbart fastslår det jag så länge har fasat. Jag kommer alltid att vara hans bästa vän, det kommer aldrig att bli något mer.