Our story // Foscar

36.

11 juni 2015

Utan att yttra ett ord går Felix rätt fram till mig och omfamnar mig. Utan att bry mig om alla blickar vi får så borrar jag ner ansiktet mot hans axel och slingrar armarna runt hans nacke för att hålla honom så nära som möjligt. Hans underbara doft slår emot mig och jag får bita mig i läppen för att inte börja storgråta över att äntligen få vara i hans famn.

"Förlåt mig Oscar"

Viskar han samtidigt som hans varma händer stryker mig betryggande över ryggen och jag snörvlar tyst som svar.

Efter vad som känns som en evighet så släpper han sakta taget om mig och när min fokus inte längre ligger enbart på honom så upptäcker jag alla chockerade blickar som är riktade åt vårt håll. Generat slår jag ner blicken i marken och försöker att torka bort tårarna.

"Kom Oscar"

Säger Felix med en låg röst innan han grabbar tag om min hand och leder mig ut ur byggnaden. När vi är ensamma så släpper han min hand för att ömt lägga händerna om mina kinder och se in i mina ögon.

"Får jag en ny chans?"

Frågar han försiktigt och jag känner hur mitt hjärta sjunker i bröstet samtidigt som jag försiktigt skakar på huvudet vilket får Felix sneda leende att falla.

"Jag är ledsen Felix. Jag är oerhört stolt över dig, över att du äntligen vågade stå upp för dig själv men jag är ledsen, det är försent. Jag åker ikväll"

Får jag fram med en sprucken röst och Felix biter sig svagt i läppen för att få bort tårarna i ögonvrån.

"Snälla stanna hos mig"

Säger han med en svag röst och tittar på mig med en bedjande blick. Jag placerar händerna över hans händer som fortfarande ligger kvar om mina kinder.

"Jag kan inte Felix. Jag, jag vill inte vara din leksak längre"

"Det vill jag inte att du ska vara heller. Var min pojkvän Oscar"

Säger han med en stadig röst som får mitt hjärta att smälta. Jag står en lång stund och kollar på honom innan jag försiktigt placerar händerna mot hans höfter och drar honom till mig. När jag förseglar mina läppar med hans så känns det som att mitt hjärta ska sprängas i småbitar och jag pressar mig ännu närmare honom medan våra läppar arbetar mot varandra.

"Hejdå Felix"

Viskar jag svagt när våra läppar lämnar varandra och hans lyckliga leende faller för att istället förmedla ett panikslaget uttryck.

När jag tar tag om hans händer för att föra bort dem från mitt ansikte så står han som förstenad och tittar på mig med tårar i ögonen när jag backar undan.

Det är inte förrän jag sätter mig i bilen som står parkerad en bit bort och startar motorn som han bryts ur sin förstelning. Jag hör hur han ropar mitt namn och ser i ögonvrån hur han rör sig mot bilen. Med tårarna rinnandes nerför kinderna så trampar jag gasen i botten och tvingar mig att själv att inte kasta en blick bakåt i backspeglarna.

När jag några timmar senare kramar om mina föräldrar på flygplatsen så försöker jag inte längre att stoppa tårarna som forsar ner längs mina kinder. Jag gråter för att jag kommer att sakna dem, jag gråter för att jag kommer att sakna Sverige, men framförallt gråter jag för att jag kommer att sakna Felix.

"Åh Oscar älskling, ring direkt när du landar! Och om du vill komma hem igen så är du välkommen direkt, okej?"

Säger mamma hysteriskt innan hon drar in mig i en hård kram.

"Okej mamma jag vet, du har sagt det hundra gånger"

Får jag fram med en svag röst, både för att hon håller på att kväva mig men också för att jag känner mig svag överallt.

"Jag kommer att sakna er. Jag älskar er"

Säger jag sedan och drar in båda mina föräldrar i en gruppkram som dem genast besvarar.

När jag ger dem ett sista leende och börjar gå mot gaten så hör jag plötsligt springande steg bakom mig.

"Oscar vänta!"

Jag vänder mig hastigt om och får syn på Felix som kommer rusandes efter mig med en rullväska efter sig. Jag iakttar honom häpet när han närmar sig med snabba steg.

"Felix vad gör du här?"

Frågar jag förvånat och han ger mig en lång menande blick innan han drar efter handen efter sin snabba språngmarsch.

"Om inte du stannar så följer jag med. Jag vägrar att förlora dig nu när jag är så nära på att få kalla dig min"

Säger han bestämt och jag fortsätter bara att iaktta honom med ett häpet ansiktsuttryck.

"Men planet går om fem minuter"

Säger jag osäkert ovetandes om vad jag annars ska säga.

"Jag fixade biljett igårkväll, jag misstänkte att du inte skulle ångra dig och stanna kvar. Men jag ger dig inget val, om du inte stannar så följer jag med, så är det bara. Jag kan lösa det med skolan sen till hösten eller så tar jag ett sabbatsår. Du lovade att följa med mig till USA, kommer du ihåg det? Nu är det dags"

Hasplar han snabbt ur sig och jag är tvungen att lägga en hand mot hans axel för att få honom att lugna ner sig.

"Är du säker?"

Frågar jag försiktigt när tystnaden faller emellan oss.

"Jag har aldrig varit mer säker. Jag åker dit du åker"

Säger han ärligt vilket får mig att släppa väskan jag håller i handen för att kasta mig om hans hals och attackera hans läppar med mina. Han skrattar lyckligt men skrattet tystas ner av mina läppar och han nöjer sig med att fördjupa kyssen innan jag plötsligt känner hur han tar ett stadigt tag om min midja och lyfter upp mig för att snurra mig ett varv. Jag avlägsnar mina läppar från hans pågrund av skrattet som rymmer mina läppar och han stämmer in på skrattet innan han släpper ner mig.

"Du var tyngre än jag trodde"

Säger han retsamt innan jag lämnar en snabb kyss mot hans läppar för att tysta honom.

När jag hör hur sista utropet av vårt flyg hörs genom högtalarna så hugger jag tag om hans hand och börjar dra honom efter mig mot gaten men han hindrar mig genom att stanna upp och jag vänder mig förvånat om.

"Jag har glömt att säga en sak"

Säger han och ler svagt.

"Jag älskar dig också"

Säger han sedan vilket får mig att brista ut i ett stort leende innan jag för andra gången idag kastar mig om hans hals.

När vi 20 minuter senare lyfter från Sveriges mark och Felix griper tag i min hand som vilar mot hans ben så passar jag på att fläta ihop våra fingrar innan jag fortsätter att betrakta landet som krymper nedanför oss.

Det jag trodde skulle bli ett avslut blev i självaste verket en fortsättning. Eller kanske bara en början. En början på en framtid tillsammans med Felix, min pojkvän.

This has been

Our story.

/Oscar

-----
Och med detta avslutar jag denna bok!

Tack så jättemycket för all fantastisk respons som jag har fått, ni gör mig så oerhört glad!!! ❤️❤️❤️

Funderar på en uppföljare men har inte bestämt mig än, men tills vidare, TACK SÅ MYCKET FÖR ATT NI LÄST DEN HÄR STORYN! ❤️❤️❤️

Xx, N