Our story // Foscar

21.

18 november 2013

Jag knäpper den sista knappen på min mörkblåa skjorta innan jag ger min egen spegelbild en nöjd blick. Jag lutar mig försiktigt framåt för att rätta till några hårstrån som ligger fel. När jag är nöjd med resultaten så låter jag blicken svepa över min uppklädda kropp. Mina öron uppfattar ljudet av ytterdörren som slås igen på nedervåningen. Ljudet följs snart av snabba steg i trappan och när min sovrumsdörr öppnas så behöver jag inte vrida på huvudet för att veta vem som står bakom mig.

"Men hej snygging"

Säger Felix med en tyst röst precis vid mitt öra och jag ryser. Hans händer lägger sig löst över mina höfter och hans läppar stryker lätt över min hals.

"Felix"

Är det enda jag får ur mig när hans läppar lämnar små fjäderlätta kyssar mot min hals och nacke. Jag placerar mina egna händer över hans och klämmer åt en aning vilket får honom att flina mot min hals.

"Är du redo att gå?"

Frågar han sedan med en hes röst och jag förmår mig inte att yttra ett enda ord istället nickar jag bara kort med huvudet och han ler innan han backar undan från mig och sträcker ut sin hand för mig att ta den.

Jag tar hans hand i ett fast tag och ler fånigt när han inte släpper taget utan forsätter att gå nerför trappan med min hand omsluten av hans.

Felix har på något konstigt vänster lyckats övertala mig att följa med honom på fest ikväll. Det är tydligen någon från trean i vår skola som håller i festen och enligt Felix så skulle, jag citerar, "det blir den bästa festen i världshistorien och om du inte följer med så är jag rädd att jag måste låtsas som att jag inte känner dig längre. Du kan inte missa en sådan grej". Han hade sagt det med ett lekfullt flin på läpparna men jag vet att han aldrig hade låtit mig stanna hemma med en bok i handen, enligt honom så hade jag förstört både mitt rykte och hans eget. Jag hade bara skrattar som svar och villigt tackat ja.

Nu är jag plötsligt inte så säker längre. Desto närmare huset som festen ska hållas i vi kommer börjar mitt hjärta frenetiskt att dunka i bröstkorgen på mig och för en gång skulle är det inte pågrund av Felix beröring utan av nervositet.

När vi kliver av bussen som stannar en bit bort från huset som är lätt att hitta till pågrund av den höga basen från musiken som dunkar genom hela området så släpper Felix min hand och trycker ner händerna i jackfickorna. Jag försöker ignorera besvikelsen som sjuder genom kroppen samtidigt som jag tittar upp på honom där han går bredvid mig. Men hans uppmärksamhet ligger på huset framför oss och jag ser hur hans ögon får en exalterad glimt i sig samtidigt som ett leende skuggar hans vackra läppar.

När vi kliver in genom dörren så slår den tryckande värmen emot oss och jag fäster blicken i marken samtidigt som jag följer efter Felix in bland folkmassan. Jag lyfter blicken och får syn på några personer från min klass som jag sänder ett snabbt leende innan min uppmärksamhet återgår till Felix som redan har hittat en grupp av människor som han känner.

Jag ställer mig stelt vid sidan av den lilla gruppen och försöker desperat att höra vad dem säger över den höga musiken. En tjej med långt brunt hår och ett översminkat ansikte smäller till Felix på rumpan och jag får bita mig hårt i insidan av kinden för att inte göra något dumt. Felix i sin tur flinar åt henne och låter sina händer glida ner och lägga sig över tjejens rumpa innan han klämmer till för att återgälda tjänsten. Jag studerar honom bara i chock och kan inte förmå mig själv att stänga munnen som är vidöppen när jag studerar hans handlingar.

Felix händer ligger kvar en stund innan han låter dem falla och blinkar flirtigt med ögat åt henne innan förflyttar sig bort mot mig och fångar min blick. Jag blänger tillbaka på honom och han höjer förvirrat på ögonbrynen och ger mig en förvirrad blick. Utan ett ord vänder jag på klacken och försvinner bort i havet av människor men jag hinner inte långt innan jag känner hans hand runt min handled. Trots mina protester så drar han mig efter sig ut på en balkong. När balkongdörren slår igen bakom oss så domnar ljudet från musiken en aning.

Efter att ha stängt balkongdörren så snurrar han runt och möter min blick med en frågvis blick i sina gröna ögon.

"Vad är det Oscar?"

Frågar han och jag suckar samtidigt som jag fäster blicken på marken istället för att titta på honom.

"Vadå vad är det? Du tafsar på en tjej rätt framför ögonen på mig Felix"

Får jag fram med en irriterad röst och jag hör hur han suckar tungt och när jag tittar upp för att möta hans blick så har hans ögon en irriterad glimt i sig.

"Jag gjorde ju inget! Jag retades ju bara med henne"

Säger han och jag himlar irriterat med ögonen vilket får honom att sucka ännu en gång.

"Folk börjar misstänka något Oscar. Dem kallar mig gay, jag måste övertyga dem om att det inte är sant"

Säger han med en något mjukare röst och jag möter hans bedjande ögon.

"Så du bryr dig mer om vad dem tycker än att jag blir sårad?"

Frågar jag irriterat och han slår frustrerat ut med armarna.

"Du förstår inte vad som skulle hända om det kom ut att jag, tjejtjusaren Felix Sandman är gay! Det är väl klart att jag bryr mig om dina känslor men jag klarar inte att komma ut Oscar, inte än"

Säger han med en desperat röst och trots att jag är arg, besviken och ledsen så faller jag ändå för hans egna desperation och sorg och suckar tyst.

"Okej jag förstår Felix. Jag kan vänta"

Får jag ur mig med en röst som saknar känslor. Felix tittar på mig och får något ömt i blicken samtidigt som han ler snett och stryker mig över kinden.

"Tack Oscar. Tack för att förstår"

Säger han med en varm röst innan han vänder sig mot balkongdörren igen för att öppna den men i samma stund som hans hand faller på det silvriga handtaget så tar jag några försiktiga steg framåt och placerar handen mot hans axel.

"Felix"

Säger jag och han vänder sig frågande om. Jag tittar in i hans gröna iris och tar ett djupt andetag för att samla mig.

"Jag älskar dig"

Säger jag med en tyst men stark röst och han stelnar till. Hans läppar darrar lätt och han flackar med blicken över mitt ansikte innan han tar ett stadigt tag om min kind och drar in mig mot hans läppar. Kyssen är lång och öm och jag känner hur hjärtat bankar i bröstkorgen.

Alldeles för snabbt bryter han kyssen och släpper taget om mig innan han ler varmt. Han öppnar munnen för att säga något innan han snabbt stänger den igen och ger mig ännu ett varmt leende innan han lägger handen på handtaget, trycker ner det och utan ett ord försvinner han in i huset igen och lämnar mig kvar på den kalla balkongen.

Jag är tom på känslor och tom på ord. Han sa det inte tillbaka, han sa ingenting. Har jag bara inbillat mig att han faktiskt har känslor för mig? Smärtan i mitt bröst växer fram och jag kniper ihop ögonen för att inte börja gråta.

----
aoch...