Our story // Foscar

34.

17 april 2015

Att släppa Felix är något av det svåraste jag gjort. Det som är svårast är att han vägrar att samarbeta. Istället för att låta mig vara så försöker han desperat att försöka få kontakt med mig, inte i skolan förstås där andra kan se, det är den främsta anledningen till att jag är ännu mer besluten om att släppa honom.

Det enda han gör är att förvärra det hela, han bevisar att allt handlar om ett spel. Jag bad honom att antingen stå upp för oss eller släppa mig men istället gör han inget av det.

När jag lyfter blicken ur boken som vilar i mitt knä under bordet så möter jag genast ett par gröna ögon. Hans blick borrar sig in i mina ögon och jag håller kvar våran korta ögonkontakt ett tag innan jag vänder ner blicken i boken igen. Jag försöker att fokusera på texten i boken men får läsa igenom samma stycke fyra gånger innan jag äntligen kan vända sida.

Plötsligt dimper någon ner i stolen bredvid mig och jag lyfter förvånat blicken från boken för att återigen möta ett par gröna ögon. Jag sveper snabbt med blicken över rummet och upptäcker att vi är de enda kvar. Vilket förklarar Felix plötsliga närvaro.

"Oscar"

Säger han med en dov röst när jag inte längre tittar på honom. Jag vänder försiktigt tillbaka blicken till honom och väntar på hans fortsättning.

"Hur är det?"

Frågar han med samma dova röst och det vänliga uttrycket i hans ögon får mig nästan att smälla till honom men istället rycker jag bara åt mig mina böcker och reser mig upp med sådan kraft att stolen brakar i golvet. Felix i sin tur ger mig en chockad blick men när han uppfattar tårarna i min ögonvrå så ställer han sig upp och placerar en hand på min axel.

"Hur det är? Fan Felix du vet hur jävla dåligt det är! Bara låt mig vara"

Fräser jag till och drar baksidan av handen under ögonen innan jag knuffar bort honom och börjar röra mig mot utgången. Men jag blir snart förhindrad genom att bli upptryckt mot väggen och Felix läppar är pressade mot mina.

Överrumplad av hans plötsliga rörelser kysser jag honom tillbaka innan jag inser vad vi håller på med och knuffar bort honom.

"Felix du kan inte göra såhär, det är över! Du sumpade din sista chans"

Skriker jag frustrerat fram och knuffar bort honom på nytt när han ännu en gång närmar sig.

"Men jag vill ha dig"

Säger han med en låg röst och mina frustrerade rörelser stannar upp för ett ögonblick för att möta hans ärliga blick.

"Du måste visa mig"

Får jag fram med en darrig röst och låter honom denna gången närma sig långsamt. När han griper tag i min byxlinning så känns det som att mina ben ska vika sig och jag är tvungen att ta ett djupt andetag.

"Vill du att jag ska visa dig?"

Frågar han med en låg skrovlig röst och trots att hela min kropp skriker ja så tar min mörbultade hjärna det slutgiltiga beslutet när jag tar tag om hans handleder och skjuter bort hans händer ifrån min kropp.

"Nej Felix, jag vill att du ska lämna mig ifred"

Är det sista jag säger innan jag knuffar mig förbi honom och stormar ut ur rummet.