Our story // Foscar

23.

9 januari 2014

Skolan är igång på nytt efter det älskvärda jullovet och skolan fylls åter upp av skoltrötta elever som gärna hade haft ännu en veckas lov. Jag följer strömmen av uttråkade elever som letar sig in genom den stora skolbyggnaden. Felix går inte bredvid mig då han börjar senare än vad jag gör idag och trots att jag försöker intala mig om att det är bra så önskar jag ändå att han var vid min sida.

Vi har båda betett oss annorlunda på det senaste. De sista veckorna i skolan innan jul behandlade han mig som en avlägsen släkting, ni vet en sådan som man hälsar på och utbyter några artighetsfraser med för att sedan enbart dela några stela leenden när man måste. Så fort vi var bland folk så betedde han sig på det viset och det gjorde mig förvirrad. Jag krävde ju inte direkt att han skulle hångla upp mig mot väggen bland folk men han kunde väl ändå behandla mig som en vän, en bästa vän.

Sedan kom det älskade jullovet och han förändras totalt. Han gick verkligen från vitt till svart. Från att ha behandlat mig som en avlägsen släkting så gick han till att behandla mig som en pojkvän, på riktigt. Hela jullovet hade han varit extra kärvänlig och intim, såklart inte bland folk men så fort vi var ensamma så betedde han sig som en kärleksfull liten hundvalp och det gjorde mig så förvirrad. Jag gick från att vara helt säker på att han bara drev med mig, lekte med mina känslor, till att faktiskt börja hoppas på att det fanns någonting mer där.

Jag i min tur hade nästan blivit mer osäker och tillbakadragen när han plötsligt visade såpass starka känslor. Jag hade försökt spara mitt eget hjärta det plågsamma lidandet som hans förvirrande beteende skapade. Jag försökte desperat att få mina känslor att svalna eftersom jag hatar att veta att mitt hjärta riskerar att krossas vilket ögonblick som helst. Men när han helt plötsligt blev så kärleksfull så var det som att stå på mycket tunn is som i vilket ögonblick som helst kunde spricka. Det gjorde mig så förvirrad, hans beteende gjorde mig så förvirrad.

Och självklart, som att det inte redan var riskfyllt, så föll jag ännu mer för honom. Jag som trodde att det inte gick att bli mer påverkad av hans närhet än vad jag redan är. Men så fel jag hade. Han är som en drog för mig och jag får abstinens när jag är ifrån honom i bara några timmar.

När jag nu går de sista stegen fram till mitt skåp så känner jag mig som en osäker liten hundvalp. Jag har ingen aning om hur Felix kommer att bete sig när vi ses. Kommer han att gå tillbaka till att behandla mig som en avlägsen släkting? Eller kommer han att fortsätta sin kärleksfulla behandling? Eller kommer vi att återgå till att vara bästa kompisar, partners in crime?

När jag med böckerna tryckta mot bröstet svänger runt hörnet så blir mina funderingar besvarade. Det är plötsligt solklart hur Felix kommer att behandla mig för rätt framför ögonen på mig står han med armarna runt en smal tjej, hans läppar arbetar mot hennes medan hennes händer rör sig upp i hans hår.

"Ojoj Felix haffar"

Hojtar någon till och jag ser hur Felix läppar formas till ett belåtet flin innan han pressar upp tjejen hårdare mot väggen och hånglar upp henne rätt framför ögonen på mig, och för att inte tala om resten av skolan.

Jag står paralyserad i chock och stirrar på scenen som spelas upp framför ögonen på mig. Jag står som en åskådare och ser hur min anledning att ens andas kysser en främmande tjej.

Felix och tjejen särar snart på läpparna och han blinkar snabbt med ena ögat åt henne innan han vänder sig åt en av killarna som omringar dem. Han besvarar hans high five innan han slingrar armen armen runt tjejens midja och flinar brett när han tittar ner på henne.

När han sedan låter blicken svepa över sin omgivning så får han syn på mig. Hans rörelser stannar upp och flinet faller. Istället ersätts hans ansiktsuttryck av en blandning av förvåning, skuld och desperation.

Jag tittar tillbaka på honom med hårt spända käkar och när jag känner hur de första tårarna rullar ner längs mina kinder så särar jag på mina darriga läppar för att få ur mig ett hackigt andetag. Felix öppnar munnen för att säga något men jag skakar bara på huvudet innan jag låter tårflödet öka och låter allt jag håller i famnen falla till golvet.

Jag ignorerar de konstiga blickarna som dras åt mitt håll och börjar småjogga tillbaka mot utgången. Det tar inte lång tid innan jag hör steg bakom mig så jag ökar farten och precis innan jag når dörren ut ur skolan så hugger Felix tag i min arm och vänder bryskt på mig så att jag är vänd mot honom.

"Oscar jag-"

Börjar han men jag avbryter honom genom att slita loss armen ur hans grepp och drar ett hackigt andetag för att lugna ner min hysteriska gråt.

"Håll käften Felix! Bara låt mig vara!"

Skriker jag för full hals utan att bry mig om vem som hör innan jag fortsätter min flykt och kastar mig mot dörren som tar mig ut i den friska luften.

Sedan springer jag, springer tills lungorna känns som att dem ska sprängas och mina ben är nära på att vika sig.

Först då stannar jag. Stannar och sjunker ihop på knä i den blöta snön innan jag skriker tills rösten spricker.