Trapped

Kap. 6. Trapped.

Jag har ingen aning om vart jag är. Jag ser ingenting, det är mörkt, kallt och fuktigt. Jag känner att jag sitter på något, Det är förmodligen en stol. Jag provar att resa mig upp. Men jag sitter fast. Mina händer är fast bundna bakom stolen. Jag gnider mina händer mot varandra snabbt för att försöka lossa på repet runt mina handleder.

-Hallå, är någon där? Ropar jag svagt.
Det är tyst en stund, sen hör jag lite ljud från någon bredvid mig. Det är inte mycket till ord men jag hör att det är mina kompisar.

- Scarlett.........Evelyn....Taylor...Katherine?......
- uhh....Madison? Hörde jag en trött röst lite längre bort ifrån mig.
- Ja!...hur mår ni?... Är ni okej?
- Ja, är du?
- Ja...eller nej egentligen inte men med er är jag det.
- ha ha, samma här, jag vete fan vart vi är dock, men vi är iallafall tillsammans. Och det är det viktigaste, säger nån av dom, ännu lite längre bort ifrån mig.

Lamporna tänds och vi ser nu hur vi sitter. En man klädd i en svart kostym, slår upp dörrarna och går fram till oss med raska steg. Han ställer sig framför mig. Han håller händerna bakom ryggen och går sakta fram och tillbaka mellan oss. Han studerar oss noga innan han säger.

- Well, well, well, what do we have here.

Kan han inte svenska? Tänkte jag tyst för mig själv.

- Let us go! Skrek jag till honom.

Han gick fram till min stol, och kollade ner på mig och log hånfullt.

- Ha ha, don't you understand...stupid little girl. I own you.

- Own me?

- Yes my dear.

- No! You don't, i have a family!

- Silence!

- Do you wanna die?

- Die!

- Do you wanna die!

- No!!

- Good, let's play a game.

- A game, lol. How old do you think I am, 4!

Jag lyfter över mina armar från stolen så att dom låg mot min rygg istället.

Han greppade hårt runt min hals och började strypa mig. Jag reste mig hastigt från stolen och försökte att använda mina ben för att få bort honom. Det var så svårt att inte kunna använda sina händer.

- Are you sure that you still think this is funny hhu?
- .........jag får inte fram mycket ljud.
- Release!.......Release. Försöker jag får fram, men han stryper så hårt att det är svårt att få fram ord.

Jag lyckas att sparka honom i magen och jag kommer loss. Jag faller ner på maken för att hämta andan. Just när jag försöker att ta mig upp så springer flera av hans män efter mig, för att fånga in mig igen. Jag reser mig hastigt upp och försöker att springa iväg även fast mina händer fortfarande var bundna bakom min rygg. Jag hör snabba steg efter mig från flera av dom. Jag springer fortare en vad jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag blev så trött att jag känner hur mig fart saktar in. En av dom får tag i mig och får ett bra grepp som stannar all min fart. Dom slänger hastigt ner mig på marken igen och jag slår i mina knän i sten golvet. Jag tänker inte ge upp. Dom bär upp mig och jag börjar att sparka och slå och göra allt jag kan för att dom ska tappa greppet om mig.

- Fucking stop moving! How can a little girl like you be so strong?

- I am 16!!! I'm not little.

- Shut up!

Mannen spänner repet runt mina handleder ännu hårdare. Men när vi är tillbaka vid stolarna som vi satt på innan så fick jag inte gå tillbaka dit utan dom sätter fast mig vid en stolpe vid väggen bakom.

- Hey! What are you doing? I want to be with my friends.

- Aw so cute....Hmm let's see....No!

- What! Whyy?

Dom ställer sig på sidorna för att vakta mig så att jag inte drar iväg någonstans igen. Han som verkar vara ledaren, som jag råkade sparka....eller ja he he råkade. Han gick fram till mig med raska steg och när han kom fram så stannade han och såg ner på mig och skakade sakta på huvudet.

- I'm disappointed at you Madison.

Jag stelnade till. Luften bara gick ur mig.

- How Do you know my name?

Han tog några steg fram så att det bara skiljer några centimeter mellan oss. Jag känner hans besvikna andetag. Jag tittar bort för att inte får ögonkontakt. Han vrider tillbaka mitt huvud så att vi får ögonkontakt. Hans ögon sa mig något, Jag vet inte vad men någonting var det, de var jag säker på. Det fanns en del ondska i hela hans blick. Hans ögon smalnade av ju mer han kollade på mig.

You are not afraid are you?

- No why should I.

- Many people are.

- Well but I'm not.

- Tell me, miss Jones. How much do your friends means to you?

- A lot....

Han log hånfullt mot mig.

- Good....

Han vände sig om och gick tillbaka till stolarna där mina kompisar satt. Han vred på stolen där Scarlett satt så att hon kunde se mig. Han tog fram en pistol och satte den mot hennes huvud.

- So, miss Jones. A lot Did you say, hhu?
- Umm....yes. Sa jag med lite skakig röst.
- What if i shoot her?
- Hey, listen you are not! Shooting her.

Han trycker fingret hårdare och hårdare mot knappen som kommer att avfyra skottet.

Sekunden innan han avfyrar skottet så...........