fix me | h.s

one

Alisons perspektiv.

"Vi ses imorgon!" Lauren ropar på mig och jag vänder mig om och vinkar till henne. Jag älskar mitt nya jobb, att få vara del chef passar mig perfekt. Londons gator är fulla med folk den här tiden på dagen men eftersom jag har gå avstånd från lägenheten så är jag glad så länge jag slipper köra bil. Kylskåpet börjar bli lite tomt där hemma, även fast jag mest jobbar så är det alltid bra att ha något i kylen så jag springer in i en liten affär och köper små grejer som alltid är bra att ha om någon skulle komma eller om man skulle ha tid för att laga mat för en gångs skull. Jag tar min kasse och skyndar mig ut för att komma hem så snabbt som möjligt. Precis när jag rundar hörnet krockar jag rakt in i person så att jag tappar påsen och några utav grejerna flyger ut. Jag suckar och böjer mig ner för att plocka ihop allting. Personen som jag krockade mig böjer sig också ner för att hjälpa till.

"Förlåt, det var verkligen inte meningen." Rösten får mig att frysa till. Harry. Jag vänder upp blicken och tittar rakt in i hans gröna ögon.

"Ali?" Han reser sig upp med kassen i handen och räcker den till mig. "Shit, jag känner inte igen dig." säger han och ger mig en kram. Jag står som förstenad. Det har snart gått ett år sen han lämnade min lägenhet, båda helt förkrossade. Jag känner inte igen honom heller, hans hår är så långt och han ser så mycket vuxnare ut. Visst, jag har sett ton av bilder på honom på nätet men det är så annorlunda i verkligheten. Han är så lång, han är så lugn, hur kan han vara så lugn? Mitt hjärta går i 120 och jag vet inte vad jag ska säga.

"Wow, det var inte igår." säger jag bara för att säga något och han nickar medhållande som svar.

"Hur är det? Var jobbar du någonstans?" frågar han och kliver åt sidan för att allt folk ska komma förbi.

"Jag är del chef på ett klädföretag, hur går det med musiken?" svarar jag och jag känner hur paniken lägger sig lite, hans lugn smittar av sig.

"Wow, grattis! Jo då, det går bra, trots omständigheterna." ler han och jag nickar förstående. Det kan inte varit lätt för de sen Zayn lämna.

"Det förstår jag." ler jag och hjärnan arbetar för fullt för att komma på något att säga.

"Du kan komma över så kan vi väl prata mer?" säger jag och ångrar det lika fort som jag sa det.

"Visst." svarar han och jag suckar inombords. Detta var ingen bra idé. Min lägenhet ligger på samma gata så jag går mot dörren och trycker in koden.

"Hur går det med turnerandet då?" frågar jag och öppnar dörren till Harry. Han går in och väntar in mig innan han börjar prata.

"Det går bra, vi ska på ny turné nästa år, vår senaste tog precis slut så vi tänkte ha ett år ledigt och bara satsa på musik och ta det lite lugnt." berättar han medan vi går in i hissen. Att jag för ett år sen bodde hemma hos Harry känns långt bort, jag har ett helt nytt liv nu. Fortfarande förstår jag inte hur Harry kan vara så lugn, antingen är han väldigt bra på att dölja det eller så är han helt enkelt bara lugn.

"Du har flyttat ser jag." säger han medan jag låser upp dörren.

"Ja, den gamla lägenheten låg på andra sidan London och mitt jobb ligger här så jag bestämde mig för att flytta igen." berättar jag och ler försiktigt. Jag ställer kassen på golvet och tar av mig min jacka och mina skor. När jag ska ta kassen och gå in med den till köket har Harry redan tagit den och är på väg mot köket.

"Var ligger köket? Där?" pekar han och jag nickar försiktigt. Han har förändrats på ett sätt samtidigt som det är samma gamla Harry som står framför mig. Jag följer efter honom in i köket och börjar plocka in varorna.

"Hur är det med dig då? Alltså rent generellt, jag menar med flytten, det nya jobbet och så vidare." Frågan jag inte ville att han skulle ställa men som jag samtidigt visste skulle komma. Jag har saknat Harry så mycket, jag kunde knappt somna de första veckorna för jag bara låg och tänkte på mitt val. Var det rätt att säga upp mig? Att ge upp allt för jag inte orkade mer? Var det verkligen det jag ville? Just då ville jag men nu är jag inte säker längre. Jag saknar kvällarna i turnébussen när vi bara satt och skratta åt töntiga saker. Och jag ångrar att jag inte kämpade mig igenom det, men mitt och Harrys förhållande hade antagligen inte hållit.

"Det är bra." säger jag kort och drar bak håret bakom örat.

"Snälla Ali, jag vet att du säger så för att få det överstökat och slippa svara på hur det egentligen är. Berätta för mig." säger han och lutar sig mot köksbänken med armarna korsade över bröstet. Han har så rätt, han känner mig utan och innan och vet precis hur jag fungerar. Jag antar det är så det blir när man går från att inte känna varandra till att umgås med varandra dygnet runt. Först är jag bara helt tyst, för att tänka igenom om hur jag egentligen känner. Jag har försökt dölja, glömma och börja om. Jag försöker springa ifrån hur jag känner för jag vet att jag inte mår bra. Jag vågar inte ta itu med mina problem för att inte råka ramla tillbaka igen, tillbaka till när jag är blind för jag inte insåg hur bra jag egentligen mådde med Harry eftersom det kom till en punkt där det blev för mycket på en och samma gång och jag lämnade honom. De negativa sakerna vägde tyngre än de positiva just då för det enda jag såg var de negativa. I efterhand inser man hur mycket en person betyder för en när den har försvunnit och jag ångrar det så mycket.

"Jag, ehm." Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det här för honom utan att känna mig som en total loser.

"Det är okej Ali, jag gjorde det med. Låg vaken flera timmar, flera nätter i sträck. Jag mådde också dåligt. Det är okej att må dåligt, livet är inte en dans på rosor." säger han och tar mjölkpaketet ur min hand och ställer in det i kylen. Jag undrar hur länge jag hade hållit i det. Han trycker ner mig på en stol och ber mig berätta.

"Jag kunde inte sova på flera nätter, det enda jag gjorde var att läsa igenom alla kommentarerna. De hemska tar mer på mig eftersom jag inte var van vid allt det där, allas åsikter och tankar om en. Jag skulle inte läst allt det där, jag mådde tillräckligt dåligt över att jag hade brutit kontraktet mellan oss. Det var så tomt hela tiden, allt var så tyst och ensamt. Det var hemskt." berättar jag med blicken fäst på bordet framför mig. "Jag saknar dig." lägger jag till och tittar han i ögonen. Han som jag var helt förälskad i, han som jag litade på till 110 % även fast vi bråkade. Han med stort H.

"Jag saknar dig med." suckar han och drar upp mig från stolen och in i en kram. Hans famn känns så trygg och jag känner igen mig i den, under de första sex månaderna var jag helt borta. Mitt liv förändrades så fort men nu vet jag vem jag är och jag vet att Harry och jag hör ihop. Vare sig om det är som vänner eller som i ett förhållande, vi är en del utav varandra. 

Hej allihopa! Om ni är nya här, glöm inte att läsa kiss me först, då blir det enklare att förstå. ;) Hoppas alla tycker om det första kapitlet och glöm inte att rösta och kommentera! <3