fix me | h.s

five

Alisons perspektiv.

En bra fördel med att vara en utav ägarna och cheferna på mitt jobb är att jag har lite frihet själv att bestämma när jag vill sluta. Jag har bestämda jobbtider men om jag vill kan jag gå lite tidigare och sen jobba igen det, utan att vara bunden till någon eller något.

"Jag måste gå nu, vi ses imorgon." säger jag och ler försiktigt när jag reser mig upp och lämnar Laurens kontor. Jag går in i hissen och väntar otåligt på att komma till första vårningen och sen ut till min bil. Jag skruvar upp volymen medan jag skickar ett sms till Harry att jag är på väg och kör ut från parkeringen. Allt hatet är fortfarande kvar i min hjärna, antingen får jag sluta läsa eller får jag helt enkelt inte ta åt mig. Jag svänger in på Harrys uppfart och parkerar utanför den stora muren. Jag kommer ihåg koden som öppnar dörrarna men jag känner inte att jag behöver bete mig som att jag bor här, jag har en gång i tiden gjort det men jag gör det inte längre. Jag sitter kvar i bilen en stund bara för att återhämta mig. Det var en dålig idé att börja umgås med Harry igen, jag visste att detta inte var bra för mig. Det spelar ingen roll hur bra självkänsla jag än har, jag är inte gjord för att stå ut med sådant här. Jag tar min väska från passagerarsätet och går ut ur bilen. Koden sitter i automatiskt fingrarna och porten öppnas. Försiktigt knackar jag på dörren och fotsteg hörs inifrån. Dörren öppnas och jag möts utav Harry som spricker upp i ett leende.

"Hej." ler jag och han stiger åt sidan så jag kommer in.

"Mycket trafik?" frågar han och tar min jacka.

"Inte så farligt." säger jag och ler försiktigt. Han nickar kort och jag följer med honom in i köket.

"Är du hungrig? Vi kan beställa något." föreslår han och jag sätter mig på en utav barstolarna vid köksön.

"Så du har fortfarande inte lärt dig att laga mat?" retas jag och han skrattar tyst.

"Jo, jag kan faktiskt laga mat, lite i alla fall. Ska vi laga något tillsammans?" säger han och jag nickar. Varför inte? Han öppnar kylskåpet och jag hoppar av stolen för att se om han har något där eller om det är tomt, eftersom han nästan aldrig är hemma. Överraskande nog så är det faktiskt ganska mycket grejer. Harry börjar plocka ut grejer och ställer på köksön.

"Man kan väl göra något utav det här?" frågar han och jag nickar.

...

Att bara släppa allt för en stund. Att inte behöva tänka på allting runt om. Att kunna känna sig lycklig. Det är precis vad Harry får mig att känna. Lycklig. Allting jobbigt jag tänker på får han mig att glömma och jag älskar det. Jag älskar att få känna lycka.

"Fan vad bra vi är." flinar Harry. Jag nickar medhållande. Jag är inte någon som älskar att laga mat och är inte jätte bra på det men detta blev faktiskt väldigt bra. Jag ger han en high five och hjälper till att plocka undan disken.

"Du behöver inte hjälpa till." säger Harry och tar tallriken ur mina händer.

"Men jag vill." säger jag och tar tillbaka den och sätter ner den i diskmaskinen.

"Fortfarande lika envis." flinar han och stänger igen diskmaskinen. Jag nickar och vänder mig om för att kolla på den stora klockan som hänger på väggen.

"Jag borde gå, jag ska jobba imorgon." säger jag till Harry och tittar på klockan igen. Jag har varit här i fyra timmar, men det känns det verkligen inte som. Han följer mig till dörren och räcker mig min jacka när jag tagit på mina skor.

"Det var en bra kväll." ler han och ger mig en kram.

"Ja, det får göras om." ler jag och öppnar försiktigt dörren.

"Tack Harry. Vi hörs." säger jag och försvinner ut i mörkret. Med snabba steg går jag till min bil och stänger snabbt igen dörren. Detta var precis vad jag behövde. När vi umgås och gör något roligt glömmer jag bort allting runt om och jag mår så bra. Så bra.

Förlåt för världens sämsta uppdatering och för världens sämsta och kortaste kapitel! Ska försöka förbättra det. <3

För alla er som var på konserten, ELLER HUR VAR DET GRYMT? Jag saknar det så mycket, en utav mina livs bästa dagar för mig. <3

Tack för att ni läser, röstar och kommenterar. Det betyder jätte mycket. <3