fix me | h.s

ten

Alisons perspektiv.

Panikslaget sätter jag mig upp. Min kropp är dränkt i svett och jag andas okontrollerat. Så försiktigt jag kan reser jag mig ur sängen för att inte väcka Harry. Ännu en gång blir jag yr när jag reser mig upp för fort så jag sätter mig ner i sängen igen och väntar på att det ska gå över. Jag känner hur mitt hjärta dunkar i bröstkorgen och jag försöker på något sätt lugna ner mig. Den hemska bilden är fortfarande kvar, Harry sittandes med en bebis i famnen, en död bebis. Så fort jag tänker på det blir jag illamående. Hans ögon som med sorg tittade på bebisen och när jag kom in i rummet blandades blicken med ilska.

"Hur fan kunde du?"

Hans röst ekar i huvudet. Det var bara en dröm försäkrar jag mig själv.

"Hur kunde du förstöra vår dröm?"

Jag reser mig försiktigt och går tyst till badrummet. Mina händer vilar på handfatet och jag tittar trött ner i golvet. Harry vill behålla det, han vill så gärna ha en familj. Allting har gått alldeles för fort, det var bara två månader sen som jag och Harry träffades igen, två månader. Jag måste ta kontakt med en läkare eller något imorgon, jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv om jag gör fel beslut. Jag tittar upp i spegeln och tunna, mörka ringar under ögonen gör så att jag ser helt förstörd ut. Jag grät för mycket igår, jag grät när jag trodde jag var gravid, jag grät när jag fick reda på att jag verkligen är det, jag grät när jag försökte tänka igenom om vad jag ska göra och jag grät när jag skulle sova. Jag vill inte göra fel beslut. Jag vill att det ska bli bra. Om det går för fort är jag rädd att det inte blir bra. Jag skvätter kallt vatten i ansiktet innan jag går tillbaka till sovrummet igen. Harry sover fridfullt med en arm utsträckt där jag precis legat. Jag lyfter försiktigt på hans arm och lägger den över mig när jag lagt mig igen. Allting har gått alldeles, alldeles för fort. Från att skriva på ett kontrakt med Harry, till att bli vän med honom, till att bli ovän, till att bli vän, till att bli kär, till att bråka, till att bryta kontraktet, till att träffa honom ett år senare och sen bli gravid två månader senare. Jag tar upp min mobil för att titta vad klockan är. Halv fyra. Jag var hur trött som helst men kunde ändå inte somna, det enda jag tänkte på var hur jag skulle göra. Hittills har jag sovit två timmar och jag undrar om det kommer bli mer. Bilden kommer upp igen. Harry vill verkligen, jag märkte det på honom när han berättade att han blev glad över nyheterna. Självklart blev han väl chockad också för han hade väl inte precis förväntat sig det. Om man skulle spola tillbaka tiden två år, precis innan jag träffade Harry hade jag verkligen inte förväntat mig det här. Jag hade ett enkelt liv, eller visst jag hade precis gjort slut med Jacob men det var faktiskt inte särskilt jobbigt om man jämför med vad som hänt efter det. Jag hade ett bra jobb, var på väg att flytta från min väns lägenhet till en egen och jag var inte beredd på att kontraktet skulle komma. Jag tror inte att det handlar om att hitta sig själv längre, vilket jag alltid trott utan jag tror att det handlar om att skapa sig själv och bli nöjd med sig själv som person. Man födds inte med erfarenheter och med mål, utan man skapar det. Det är mitt val att skapa mitt eget liv som jag vill ha det och även fast det inte alltid blir som man tänkt det så blir det bra tillslut och det går alltid att lösa allting. När jag stirrat klart på min mobil och försökt tänka klart för tusende gången låser jag upp den och läser smsen från Lauren som jag fått tidigare idag men inte hunnit läsa.

"Är allting bra?"

Ett leende smyger sin upp på mina läppar. Just nu är hon den närmsta vännen jag har. Hon har alltid brytt sig och har alltid funnits där för mig.

"Svårt att sova men det känns bättre. Tack fina du för att du är min vän."

Skriver jag snabbt in och lägger undan mobilen igen. Jag vrider mitt huvud om och möter Harrys blick i mörkret.