eleven

2.7K 72 1
                                    

Alisons perspektiv.

Ännu en gång känner jag hur illamåendet stiger och jag bestämmer mig för att gå upp och börja jobba för att komma på andra tankar. Jag tar med ett äpple och ett glas vatten för att försöka få i mig något åtminstone, även fast det kanske tar en stund att få ner det. Jag mår inte direkt bättre om jag inte få i mig någon näring. Jag går tyst upp för trappan utan att försöka störa killarna, jag antar att det var någon backup att komma hit eller hade Harry helt enkelt glömt bort det eller bara inte sagt det till mig, jag visste inte heller att de skulle ha någon spelning men det gör inget, jag behöver lite tid för mig själv och mina tankar. De är inne i Harrys mini studio som han har gjort här hemma och repar så jag har livemusik, det känns bra att kunna dämpa tystnaden och mina tankar en stund. Det första jag gör när jag öppnar min dator är att söka på allting som har med graviditet att göra, det känns så overkligt att inuti min kropp växer ett helt nytt liv. På något sätt börjar jag vänja mig vid tanken och det känns inte lika obehagligt längre, bara overkligt. Tankarna åker hela tiden till hur mitt liv skulle sett ut med en familj, tillsammans med Harry. Komma hem till att Harry sitter med en bebis på golvet och leker, komma hem till en helt egen familj. Även fast jag inte trodde jag skulle tänka såhär men jag älskar tanken. Mitt hjärta blir helt varmt så fort jag tänker på det. Efter lite om och men ringer jag och bokar en tid med en barnmorska, det behöver göras oavsett.

Egentligen är jag inte redo för ett sådant här liv, men jag antar att för att kunna flyga måste man våga hoppa. Allting kommer lösa sig, vad som än händer.

...

Utmattat lägger jag mig ner i sängen, Harry och de andra åkte strax efter att jag hade börjat jobba och jag har redan spytt två gånger. Dagen börjar bra. Min mobil börjar surra och Laurens namn lyser upp skärmen.

"Hej! Hur är det?" frågar hon glatt.

"Det är bra, eller jag har redan hunnit spy två gånger idag. Men det känns bättre, psykiskt alltså." berättar jag. Jag känner mig inte lika vilsen och inte lika osäker längre.

"Usch, men har du pratat något mer med Harry?" frågar hon och jag hummar försiktigt.

"Vi pratade hela dagen igår." säger jag och suckar över det svåra beslutet. "Om jag bara kunde bli lite klar i vad jag vill så kanske ett problem hade försvunnit och det hade blivit lite enklare."

"Vad väger tyngst?" frågar Lauren och jag tänker en kort stund under tystnad.

"Att behålla, jag vet att Harry vill det och jag vill inte göra honom ledsen." berättar jag.

"Vill du också behålla det?" frågar hon.

"Ja, men det är inte det som känns svårast. Det är att allting har gått för fort, jag vill liksom inte bli lämnad helt ensam med en bebis i magen." säger jag tyst.

"Ska jag vara ärlig med dig så tror jag verkligen inte att det kommer hända. Din och Harrys relation är helt annorlunda sen sist och alla förhållanden går igenom problem, men det är bara de starka som klarar de svåra problemen och jag tror helt ärligt att ni klarar det." säger hon och ett stort leende växer på mina läppar. Det är bästa känslan, när människor tror på en och på det man gör.

"Tack Lauren, du förstår verkligen inte hur mycket du betyder för mig." säger jag och en lycklig suck lämnar mig mun.

"Du behöver inte tacka mig, det är sådant vänner är till för." säger hon.

"Tack ändå." ler jag och hon skrattar lätt. "Jag måste jobba lite, men vi hörs." säger jag och försöker koncentrera mig på jobbet lite. Harry kommer säkert inte komma hem förens sent ikväll vilket på något sätt gör mig lite sur. Jag vet att jag inte borde bli det men vi hade ju bestämt att prata med hans mamma men jag antar att jag kan göra det själv så ännu en gång avbryter jag mitt jobb och ringer upp Anne. Efter varje ord som sägs blir jag mer klar i vad jag vill och det känns enklare ju mer säker jag blir. Jag vet inte om jag blir påverkad om vad andra tycker och vill eller om mina tankar bara bli klarare, men det känns bättre nu. En stund efter att Anne lagt på ringer min telefon och den här gången är det Harry.

"Hej älskling, är allt bra?" Hans smeknamn för mig får fjärilarna i magen att fladdra lite extra.

"Hej, ja, jag pratade med din mamma nyss." berättar jag.

"Vad sa ni?" frågar han och ljudet i bakgrunden försvinner mer och mer, antagligen går han undan för att kunna prata med mig.

"Jag behåller."

En tystnad lägger sig och ett tag tror jag att han har lagt på. "Hallå?"

"Är du säker?" frågar han försiktigt och helt plötsligt börjar jag tveka.

"Ja, du sa ju att du ville." säger jag och ställer mig upp från sängen.

"Men vill du? Du behöver inte göra detta för mig." säger han och min puls höjs. Har han ändrat sig?

"Jag gör det för oss." säger jag och börjar nervöst gå runt.

"Okej, jag vill bara inte att du ska vara osäker."

"Du gör mig osäker, helt plötsligt låter det som att du inte vill behålla längre?" säger jag och drar frustrerat bort håret från ansiktet.

"Nej, jag vill. Jag vill bara inte att du ska ångra dig." säger han och jag sätter mig ner på sängen igen.

"Du skrämmer livet ur mig." suckar jag och lägger ansiktet mot den handen jag inte håller mobilen i.

"Förlåt, jag vill, det är inte det. Jag vill bara inte att du ska göra det för mig och själv inte vilja."

"Men vad är det då? Du vet att jag aldrig skulle ge mig in i något sådant här om jag inte själv vill." säger jag och känner gråten i halsen. Han gör mig alldeles för osäker och jag märker att min kropp håller på att förändras. Jag går upp i vikt, spyr och blir helt bombad utav alla känslor på en och samma gång.

"Det är inget, jag lovar." säger han lugnt.

"Säker?" frågar jag osäkert.

"Helt säkert." försäkrar han mig och jag pustar ut.

"När kommer ni hem?" frågar jag efter att ha andas ut totalt.

"Vi öppnar för spelningen så jag är hemma runt tio kanske." säger han och jag hummar försiktigt.

"Jag måste få något jobb gjort. Det har inte gått så bra hittills." säger jag och ett lätt skratt lämnar mina läppar.

"Vi ses ikväll, jag älskar dig." säger han och lägger på. Paniken lägger sig och om jag inte är det nu så kommer jag bli redo. Jag har trots allt nio månader att förbereda mig, inte bara att köpa massa saker utan att förbereda mig mentalt på att Harry och jag kommer ha en familj tillsammans.



Oj vilket tråkigt kapitel.. Men men, det är som ett slags mellan kapitel som alltid behövs. :) 

Tack snälla ni för att ni läser, kommenterar, röstar, lägger till i läslistor osv för jag blir så himla glad, det går inte att tacka tillräckligt men jag blir hur glad som helst att folk uppskattar det jag gör och att tiden som det tar lönar sig. :)

fix me | h.sDär berättelser lever. Upptäck nu