His Beyonce ~ f.s

Kapitel 35

Jag lever otroligt nog people
-

Jag placerar luren mot örat och lyssnar in signalerna som tutar. Tre signaler har gått men inget svar. Likt en kvävd eld börjar hoppet om att Felix ska svara kvävas inom mig.

"Andreas han kommer in-"

"Hej det är Felix?" Mitt i meningen avbryts jag av Felix röst på andra sidan luren.

"F-Felix?"

"Kim?" Jag sväljer hårt för att tårarna ska stanna där dom är nu. Jag vet inte hur jag ska svara eller börja.

"Kimberly? Varför har du inte svarat på mina samtal oc-"

"Jag hatar dig Felix Sandman, så jävla mycket. Men det innebär också att jag hatar den största delen av mig själv. Den delen som är en fullkomlig idiot som jag absolut inte borde vara med" ännu en gång suger jag in läppen för att hålla tårarna inne och min röst stadig.

"Vad me-menar du?"

"Att jag borde hata dig, men tyvärr älskar jag dig. Det du gjorde var att ännu en gång krossa mitt hjärta, och jag börjar undra om det är något du tänker fortsätta med?"

"Förlåt Kimerly, det var inte med flit och det vet du. Det var ett festspel och jag hade för mycket alkohol i kroppen"

"När vi fick reda på att jag var gravid då? Du hade ingen alkohol, du bara drog. Jag har en chans i min hand som jag är villig att ge dig. Men det kommer stå konsekvenser med i den chansen. Om 4 dagar, på torsdag, kom till TC vid 21:30, ta chansen eller ge upp. Du väljer Felix"

Utan att invänta ett svar knäpper jag igen mobiltelefonen och placerar den på nattduksbordet bredvid mig. Jag lutar mig tillbaka i den varma dubbelsängen med ett trevligt sällskap till höger sida om mig. Andreas leende speglar av sig på mig vilket gör att ett svagt pirr tar över i magen. Långsamt lutar jag mig ner mot honom och placerar mina läppar mot hans. Hans andning slår svagt mot min i takt med att våra läppar separerar för att hämta luft.

"Vad bestämde ni?" Frågar han försiktigt och lägger med sin svala hand över min kind.

"Om några dagar på TC" mumlar jag mot hans halsgrop som jag gosar in ansiktet i. Han nickar och förflyttar sin hand ned över min rygg. Han stryker den långsamt upp och ned i en långsam och behaglig beröring.
En liten del av mig säger att jag litar på Andreas aningen för mycket, att jag inte borde ligga här i hans säng och låta hans fingrar dansa över min rygg. Medan den andra delen av mig har tagit ett annat steg ut i livet, Kimberly Eriksson för 6 månader sen hade lagt benen på ryggen och sprungit härifrån för länge sen. Men Felix har förändrat den blyga Kimberly till den aningen tuffare Kimberly med lite skinn på näsan.

Nu är det bara att ställa mig i strömmen och gå i mot den. Gå min egen väg för att finna min egen lycka.