His Beyonce ~ f.s

Kapitel 1

Yttligare en dag av smärta vaknade till liv när min väckarklocka låg och tjöt på det lilla nattduksbordet. Yrvaket reste jag mig upp och knäppte av larmet. Okej klockan var 07:40 skolan börjar om en timme och 20min. Ingen brådska helt enkelt. Jag drog av mig täcket och satte ner fötterna mot det kalla golvet. En lurvig sak strök sig mot min bara rygg som att hon sa "kom igen Kim vakna, ge mig mat"
"Hörru Julie lugna dig du ska få mat" Skrattade jag åt henne. Jag vet, jag pratade med min katt, men att bo själv i en lägenhet är inte alltid så kul. Jag tog upp henne i mitt knä och strök den tjocka bruna pälsen. Julie kurrade belåtet. Men jag kunde inte sitta här hela dagen.
Jag reste mig upp och gick mot garderoben. Innan jag slog upp dörrarna till klädes samlingen betraktade jag min kropp i spegeln.

Smal var jag ju inte, jag var inte så där pinnsmal som alla andra modeller till tjejer. Inte mycket på min kropp var jag nöjd med förutom ögonen och lite med rumpan. Resten hade jag tusen saker att på peka. Håret, näsan, benen, fötterna, brösten, magen, armarna, händerna fingrarna och resten.

Jag drog ut en ljusblå skjorta, svarta ankelstrumpor, marinblå jeans och givetvis rena underkläder. Lite osmidigt trädde jag på mig dom tajta jeansen och knäppte igen knappen. Jag tassade sen ut i köket med Julie som trippade tätt efter. Hon hoppade smidigt upp på köksbänken medan jag plockade fram den stora bruken med en tydlig ettikett som det stod kattmat på. Jag skopade i ett mått och lät julie äta glatt.

Själv så var det väll 1 1/2 år sedan jag åt frukost. Jag funderar ibland på vad som egenltigen hände med mitt liv. Jag var alltid lycklig, allt gjorde mig lycklig, att finnas och vakna på morgonen gjorde mig glad. Jag har aldrig förstått vad som egentligen drev till att mig sjunka till havets mörka botten. Varför tog livet en sån brutal vändning?? alla andra hade en historia krossade hjärtan, saknad, sorg, dödsfall, mobbade, slagna. Men jag var bara en 15 årig tjej som varje dag önskade att hon aldrig tagit sitt första andetag. Folk frågade efter anledningar som vad är din historia då? men vafan, måste man ha en jävla historia? Och vad är det som får dig att tro att du ska få veta den liksom?

Jo, men jag mådde ju dåligt för min kropp maybe, och min anorexia. Sen hade jag tröttnat på att gråta över falska männsikor, men det var inget jag lät min omgivning ta del av. Falska männsikor var väll livet fullt av men om ens bästavän är falsk och berättar dina djupaste hemligheter för halva skolan så kan man inte annat en att gråta.

Sen att flytta till L.A var bara för studierna. men det var endå ett smart drag för att kunna rymma från min familj som jämt och ständigt bestämde över mig och klagade på mig. Eller bara rymma från vardagen. Det var ju heller inte många som fick plugga på stanford som svensk kanske. Men med bra engelska betyg så funkade allt utmärkt.

Oavsett om jag alltid var glad i skolan och betedde mig som vem som helst så var det när mörkret föll och tystnaden bröt ut som jag fick tankar, tankar om att kväva mig, skada mig, supa ner mig och inte minst dö. Vad som fick mig sen att komma tillbaka till verligeheten och sluta göra fel saker mot mig själv var nog den tanken som sa

"you create your own future so do not let it be destroyed by the present's pain"

För smärtan som kom från cyberspace var det som fick min framtid att mörkna. Det var endå det citatet som gav mig motivation. Sen nathalie krossade mig mer en vad jag redan var så släppte jag aldrig in männsikor i mitt liv, jag delade aldrig med mig av tankar. Jag var som en låst kista, och bara jag hade nyckeln till den kistan.

*

Min telefon gav ifrån sig ett vibrerande ljud. Ett sms vad annars?

Från: Melody my angel

Skickat: 08.03

Godmorning angel! hope you sleept well! I just want to ask about our homework in math, i forget (again) when it's the last day to send it?

/kisses

Melody var den perosnen som alltid kunde sms:a mig i sista sekunden och fråga om prov och annat, då menar jag verkligen i sista sekund. Helt hopplös.

Till: Melody my angel

Skickat: 08:05

Godmorning sweetie, i'm fine are you? As allways you comming in the last second, to the day is the last day to send it..

/kisses

Varje dag kunde skratta åt hennes klumpig heter. Klockan var nu 5 min över 8, alltså 55 min kvar. med tiden som var över fick det bli det vanliga sättet att fördriva tiden: mobilen.

Klockan slog slutligen 08:45 och jag kunde gå ut från min lägenhet och känna den friska luften från L.A. Solen lös starkt och klart över gatorna. Jag hade gått om tid så ett snabbt besök på espressohouse tog inte upp för mycket tid.

*

"Ey Kim, are you alive?" En knuff på min axel väckte mig till liv ur mina dagdrömmar. Det var bara melody som ville låna ett sudd. Med en djup suck återgick jag till arbetet. Men jag kunde inte riktigt slitas från resten av livets problem som jag gick runt och grubblade på dagarna långa. Jag tittade ner mot armbandsuret som satt på handleden. Lektionen var inprecip slut och klockan skulle alldeles ringa. Klassrummet skulle fyllas med skrap ljud från stolar, elever som snabbt sprang ut igenom klassrummet.

"Before evryone goes i just want to remind you all about that boyband i was talking about yesterday. So they are comming tomorrow and i hope you all enyoe it." Precis när miss Hamilton sagt dom sista orden bröts hon av den högljudda klockan som tjöt. Långsamt reste jag mig upp la väskan över axlen.

"Come on babe" sa alex och daskade till mig på röven, han som trodde han skulle få ligga med mig, ALDRIG. Jag gav honom bara en mördarblick och fortsatte i min egen takt att gå ut ur klassrummet.

"Come on Kim, why are you allways soo slowley?" Otåligt stod melody och alessya och väntade på mig i öppningen.

"i'm comming, take it chill" sa jag lite lätt irriterat. Så imorgon hade vi en celebrity day typ. Ett nytt pojkband skulle komma och även 5 seconds of summer, det var helt overkligt.

*

Ett sms från nathalie kom upp på skärmen där jag låg och latade mig i min vita soffa framför teven.

Från: natta

Skickat: 15:48

Hej hej! är det bra i L.A? Vi saknar dig massor, när kommer du hem igen? hör av dig om du har vägarna förbi. kramis<3

Egentligen ville jag bara skriva "sorry bitch kommer aldrig hem igen och vill inte ha med en ragata som dig att göra" men jag behärskade mig på andra sätt. För det var i mig det gjorde ont, inte i Natta. Hon trodde allt var som vanligt igen, men jag skulle aldrig lita på ragatan igen.
Med tunga steg klev jag upp ur soffan och gick mot det ny renoverade badrummet. jag tog fram ett litet piller ut burken men en som hade en noggran beskrivning "denna produkt kan ge dig kramper och migrän anfall om den används i fel mått som ej är rekommenderade av läkare" men jag struntade i det, dom pillrena fick mig att somna och glömma, den plockade bort smärtan och ersatte den med migrän.

Jag kastade in tre piller i munnen och svalde hårt. Jag lät allt mörkna försiktigt, lät minnena suddas ut lite mer en innan. Godnatt.