His Beyonce ~ f.s

Kapitel 15 - 3 dagar

Kommentera nu människor!!

Jag kan inte röra mig utan att tårarna rinner och gör andningen svår. Allt jag ser, allt jag hör, allt påminner mig om att om tre dagar kommer jag höra, se och finnas där Felix inte finns.
"Felix det är 8900 kilometer, fattar du?" Snörvlar jag och drar mig tätar intill honom.
"Men jag kommer tillbaka gumman" säger han tröstande, det får mig bara att gråta mera.

Mina ögon är rödsprängda och området runtom ömmar när jag rör. Mitt hår är säkert likt ett fågelbo och min mascara har runnit.
"I FUCKING APRIL" skriker jag mot hans bröst. Felix vet att jag inte är arg trots att jag skriker och gråter. Jag är inte arg på honom, jag skriker inte åt honom - det är distansen. Fan ta den. Felix försöker lugnande stryka min rygg och pressa mitt huvud mot hans bröst. Hans militärgröna munktröja är alldeles fuktig utav alla mina tårar men han har inte tid att bry sig. Är det så här det känns att få hjärtat krossat? Är det de? Isåfall vill jag aldrig mer vara kär. Isåfall hatar jag att vara kär, för ärligt talat suger det här balle. Det är allt i mina tankar.

"Titta på mig gumman" ber han och placerar sina smala fingrar under min haka.
"Ta ett djupt andetag och slut dina ögon" instruerar han. Jag gör som han säger och sluter försiktigt men villigt ögonen.
"Det kommer att-"
"Nej Felix" avbryter jag. Sen börjar jag skrika och gorma igen. Allt mellan "jag kommer ta livet av mig" till "jag älskar dig". Samtidigt tycker jag synd om Felix. Här kommer jag från ingenstans och faller pladask, låter honom hålla mig på mina fötter när jag faller. Snart börjar den nionde timmen av tårar och Felix som måste orka. Vi som inte ens är tillsammans.

"Kimberly lugna dig nu, du har gråtit, skrikit, slagit i ÅTTA timmar. Du har inte sovit en sekund av den här dagen, andas snälla du." Försöker han. Trots det, hjälper det inte.
Han sätter händerna framför ansiktet och jag kan inte urskilja om han gråter eller skrattar bakom händerna.
"F-Felix?" Stammar jag. Inget svar. "Felix titta på mig" ingen reaktion. Ett tyst snyft sipprar ut i tystnaden.
"Felix?" Upprepar jag en tredje gång. Tillslut struntar jag i hans egna vilja och stryker undan mina egna tårar och försiktigt särar jag på hans händer. Bakom skymtar två blöta ögon.
"För-förlåt" snyftar jag. Han gråter på grund av mig, jag gråter på grund av honom.

"Varför gråter jag över någon jag inte ens är tillsammans med?" Skrattar han samtidigt som han stryker mina tårar.

"Första gången är en misstag Felix, du vet när du trodde jag var Katia?
Andra gången är det en slump, vi hamnade i samma dansgrupp, vad kunde vart mer slumpat?
Men tredje gången är kanske ödet? Kanske är våra tårar ett tecken på att det ska vara vi?"

Jag ska vara ärlig med att det där var dom vettigaste meningarna jag sagt i mitt liv.
"Men är det du och jag? Vill du det? Är det de vi vill?" Besvarar Felix osäkert.
"Inget skulle kunna vara mer rätt. Det kan ge våra tårar en starkare betydelse. Mitt hjärta slår för oss, mina tårar rinner för oss, mina andetag fortsätter pågrund av luften runtomkring oss"

"Låt mig bara göra så här" säger han mjukt. Han ställer sig upp och drar med mig i farten.. Innan jag hinner blinka trycks hans fylliga läppar mot mina och hans stora händer ligger vilande på mina höfter. Jag hinner inte med på noterna och plötsligt slås min rygg hårt mot den tomma väg ytan. Hans läppar rör sig synkat med mina. Hela jag blir galen. Jag lägger mina armar hårt slingrade bakom hans nacke medan jag synkat masserar mina läppar mot hans. En kraftig hätta drar igenom blodådrorna desto fler sekunder som går.

Jag är så desperat av hans närhet.

"Hoppa" ber han. Och han placerar sina händer på min rumpa för att kunna ge mig en skjuts upp.