Love didn't exist for me until I met her

Kapitel 20. My father?

Alicias perspektiv: Jag gäspade stort mot det urdåliga programmet som visades på tv skärmen. Plötsligt så stängs dörren och jag kollar dit. När jag kollar dit så känns det som mitthjärta ska stanna. Där står Justin, han står där och ler lite försiktigt. Vad gör han här? och hur fick han reda på det? Jag kolla på han och han kolla på mig som han alltid har gjort. Fast mitt hår är borta och jag är helt blek så kollar han på mig som ingen annan har gjort.

" Justin what are you doing here?" klämmer jag ut.

Chocken sitter fortfarande kvar än och han går försiktigt fram till mig. " Alicia im sorry." sa han och lät ledsam på rösten. Vad är han ledsen för egentligen? Han har inte gjort nå fel. Det var jag som ljög. det var jag som gjorde slut. det var jag som broke his heart. Varför säger han förlåt. Skuldkänslor som jag nyss har blivit av med kom tillbaka som en storm. Jag kolla på han när han satte sig i stolen bredvid sängen.

" Justin why do you say sorry, i am the one who need to apologize a thousand times, if that's enough.." sa jag och en klump bildades i halsen

" I left you here alone, and you needed to do this all by yourself. Im an ass."sa han.

" are you crazy? You have nothing to apologize for. So stop. Okay?" sa jag allvarligt.

" Ok but still, why didn't you say something? How long have you known, how long do you have this, when did you know." pladdrade han ut.

Justins perspektiv: Jag kolla på henne, det var mycket att ta in för henne, det såg jag. Hon tänkte och sedan så berättade hon.

" Before the day we broke up I passed out, then later that day I woke up at the hospital. Doctor didn't find anything on me so I went home. Later at night the doctor called and said they found out that I was diagnozed with leukemia. I was chocked and that night you told me that music wasyou life. Next day I went back to the hospital and the doctor confirmed it was right. I had leukemia. So then I decided I couldn't destroy your music career so I lied. I lied that I didn't have feelings for you anymore. But the truth is that Im freaking in love with you, and it hurted like hell when I said that. Im so sorry Justin, I am. I can not let you give away all yout dreams to help me.. I can not be that selfish." sa hon.

Jag kolla på henne och tog in allt hon hade sagt. Inombords så vart jag varm över att hon älskade mig, men ändå att hon har fått gå igenom detta ensam hittils. Vart är hennes föräldrar? Varför kom dom inte? varför kom jag inte? Jag är så självisk. Jag luta mig fram och drog en tumme längs hennes kindben och sedan så luta jag mig fram och krasha mina läppar emot hennes. Som jag har längtat efter dem läpparna. Gosh! En värmande elektrisk signal gick igenom min kropp och jag drog mig ifrån henne, hon kolla på mig en stund och sedan så sprack hon upp i ett leende.

" You forgiving me?" sa hon tyst.

Jag kolla på henne storögt. Självklart att jag förlåter henne, jag kan inte leva utan henne. Så är det bara! hon är min självsfrände. Jag älskar henne och vill spendera resten av mitt liv med henne.

" Are you kidding me? Of course, I can't spend another minute without you, your my day,night and morning. Your the reason I smile everyday." Sa jag och hon log stort.

Jag luta mig fram och krasha min läppar ännu en gång mot hennes. Hon låg nu och sov djupt i min famn. Jag kolla på henne och log. Hon var äntligen i min famn och jag kunde inte vara mer gladare. Men det var ändå tankar om hennes cancer. Kommer hon klara sig? Kommer hennes cancer försvinna? eller kommer den finnas där för evigt. Helt plötsligt så känner jag hur det vibrerar i fickan, jag drar försiktigt upp mobilen och kollar vem det som ringer. Dolt nummer.. Jag tveka en stund och sedan så besluta jag mig för att svara.

" Hello" sa jag osäkert i mobilen.

" Hello, is this Justin?" sa en anonym röst.

" Yes." sa jag osäkert. Vem var detta?

"Who is this?" sa jag tillslut.

" Im your father." sa rösten. Jag kände hur mitt hjärta stanna och min andning börja hacka sig. Min far?