Chapter 20: We are Going To...

62 2 0
                                    

Nathan

"Is Ysabel inside?" I asked Monique, a member of  Vladimr's gang as I pointed to the door infront of her. Nandito na kasi ako ngayon sa bahay nila.

"Yes!" She snapped at nag-walkout. Galit? Tss. I shook my head at inayos muna ang buhok ko. Pagkatapos, pumasok na ako sa loob.

There, I found her busily playing....video games? What? Ang isang kinatatakutang babae ay naglalaro na pala ng video games? Weird yet I find it cute.

"Didn't even knock?" Bigla niyang sabi. I turned my head sideways to check if meron siyang ibang kausap.

Left.

Right.

Front.

Back.

Wala? Okay. So ako kausap niya.

"May narinig ka bang kumatok?" Pilosopo ko siyang sinabihan at lumapit sa kanya. I sat near her on the couch. Instead of answering me, she just gave me a death glare.

I watched her play the game which is entitled Kill. Focus na focus siya sa paglalaro ni hindi nga niya ako dinapuan ng tingin. So I decided to speak up.

"Ysabel?"

"Hmm?" Eyes still glued on the tv.

"Look at me."

"Bobo ka ba? Can't you see that I am playing here?" Inis niyang tanong. I sighed. Meron sana akong itatanong sa kanya and I hope, I really do hope that she'd say yes.

"Ysabel Reyes!"

"What the fu--! Ah, sh**! Tingnan mo kung anong ginawa mo! You ruined my game! You sh**head!" She really is a cussing machine. Curses are just thrown everywhere.

"Bakit? Hindi ka ba pwedeng mag-restart?" I used my deadpanned voice. Hindi rin siya makasalita. But she just gave me a f**k-you-Nathan look.

"Bakit ka ba nandito?!Diba may klase ka pa?" She faced me with an annoyed look.

"Eh bakit ikaw wala?" She rolled er eyes at may kinuhang papel sa kanyang bulsa. She handed it to me.

"What?! Pwedeng kang mag-absent for four f**king months! Ang daya!" Sabi ko habamg binabasa ang papel.

She raised her eyebrow and smirked.

"Perks of being the soon-to-be owner of the school. You can do anything. Pwede nga akong mag-absent for the whole school year and still graduate."

This is so unfair.

"Yeah,  I know. Life's unfair." Wait. Nabasa niya kung ano ang inisip ko? Wow. Just wow. I handed her back the paper.

"Since hindi naman tayo papasok dalawa, why won't we go on a date." Cool kong sabi pero sa loob, sobra na akong kinakabahan. I mean, siya an unang babae na inaya kong makipag-date.

Tumingin ako sa kanya pero wala siyang emosyon na ipinapakita. Plain. And after 500 decades, nagsalita na siya.

"Why would I date you? Meron ka ng girlfriend diba?"

"Wala na kami. It was over since yesterday. Plus, hindi ko naman talaga siya mahal." Sabi ko habang nakatingin parin sa kanya.

Please say yes. Please.
.

.

.

.

.

When Ms. Gangster meets Mr. GangsterWhere stories live. Discover now