Emma och Adrian

Kapitel 4

Slag efter slag och inget fick honom att vilja sluta upp med det här.
Inte förrän några andra killar kämpade med få bort Adrian från Adam. Han gav till sist med sig och reste sig upp, aning motvilligt då han mer än gärna ville ta död på denna killen.
"Håll dig borta från Emma, fatta!" Fräste Adrian och visade ingen som helst smärta över slagen som träffat hans ansikte.
Adam låg på marken och kämpade för resa sig upp. Han andades tungt och man kunde se hans smärta.
Adrian tyckte sig gjort sig nöjd i alla fall. Adams fula flin var borta och han kunde pusta ut för tillfället.
Killarna släppte Adrian och någon skrek åt honom att dra från festen.
"Mer än gärna." Muttrade han irriterat.
Hans blick gick runt i rummet och hans blick stannade på Emma som stod vid dörröppningen.
Hon såg förstörd ut. Han sneglade mot Adam som satt på golvet. Då dem mötte varandras blickar så visades ingen vänskaplighet i det.
"Håll dig borta från henne." Upprepade han för Adam klart och tydligt.
Adrians steg ledde till hans kompis från boxningslaget och bad honom om bilnycklarna, eller inte frågade om dem direkt.
"Jag lånar bilen." Sa han och höll fram handen.
Nick såg på Adrian och verkade inte uppfattat det han sagt.
"Kan du köra då?" Frågade Nick med tvekan.
Adrian himlade med ögonen åt Nick och hans säkerhet. Visst kunde Adrian köra.
Han hade inget körkort, men han hade lärt sig köra av sin brorsa i tidig ålder.
"Hit med nyckeln bara!" Fräste Adrian utan som helst tålamod.
Nick letade fram bilnycklarna och slängde dem till Adrian som fångade snabbt.
"Chilla." Bad Nick honom. "Ta't lugnt med Emma.."
"Käft!" Fräste Adrian. Han var less på alla som verkade varnade Emma, som verkade tro att Adrian var något sorts monster. Kanske så han var, det var det han kunde ibland se sig själv som.
Utan fler ord till någon så lämnade Adrian festen. När han passerade Emma så tog han tag i hennes hand i ett bra grepp och gick mot Nicks bil.
"Är han okej?" Sa Emma panikslaget.
Adrian slängde en irriterad blick på henne och härmade henne i sitt huvud 'är han okej'.
"Adrian!" Hon bromsade nu stegen men det hjälpte inte så pass. Adrian tyckte däremot det skulle vara löjligt släpa henne i gruset så han stannade och drog händerna över huvudet.
"Varför bryr du dig!?" Fräste han argt.
Emma stirrade på honom och drog nu direkt armarna om sig. Hon var upprörd över slagsmålet som Adrian orsakat. När skulle han sluta med detta?
"Varför inte?" Frågade hon nu och svalde hårt.
Han stannade till, frös med blicken på henne. Han hade lust att skratta åt henne men sanningen var att Emma var sån här. Hon brydde sig om andra människor, även dem som hon hatade.
"Em..-"
"Måste du alltid hamna i slagsmål?" Frågade hon med gråt i halsen. "Varje gång vi går ut från huset..-"
Han skakade på huvudet mot henne. Hon förstod inte vad som hände i hans huvud.
Det var som att varje kille som bara tittade på Emma, hade han lust att strypa i en långsam död.
Han var inte van vid att vara den avundsjuka typen men Emma tillhörde honom.
"Vi åker hem." Sa Adrian, grubblade på något medans han låste upp bilen och förväntade sig att Emma följde med honom till bilen.
Han vände sig om och såg Emma stå kvar. Hon såg bort från honom och stod bestämt kvar.
Varför var hon alltid så envis?
"Emma... Fan, bara kom.." Suckade han irriterat.
Hon skakade på huvudet. "Jag går." Sa hon kort.
Han sneglade ner på hennes skor och skakade på huvudet åt henne. Inte i dem där skorna, sötnos.
Han gick till henne och hon tittade äntligen på honom. Hon backade undan ett steg ifrån honom och han böjde sig lätt, och i en snabb rörelse så var hon över hans axel.
Vad i hela..? Emma slog mot hans rygg och sa åt honom att släppa ner henne, gång på gång men han gick roat till bilen och satte henne i sätet. Han tänkte spänna fast henne men hon klev ur bilen i panik.
"Varför är du så envis?" Suckade han.
Emma torkade sin våta kind med handryggen och skakade på huvudet åt honom.
"Vi ses hemma." Sa hon tyst.
Adrian rynkade pannan och smällde hårt igen dörren till passagera sätet och fräste åt henne.
"visst prinsessan. Gå hem om det är så du önskar."
Han gick till förasätet och satte sig snabbt. Han ville inte hinna tveka över lämna henne, så han startade bilen och körde snabbt iväg ifrån henne.
Hans ansikte helt rött av ilska. Emma såg honom köra iväg ifrån henne och hon knep hårt armarna om sig. Snart började hon gå igenom mörkret.
Hon tog stigen igenom skogen som skulle få henne hinna hem på 10 minuter. Hon frös om sina bara ben och de nakna axlarna. Hennes fötter sved. Hon började nu klaga inombords på sig själv för att vara envis.
Hon slängde flera gånger osäkra blickar bakåt. Det kändes som att hon inte var helt ensam i skogen...
Hon försökte öka stegen men i klackarna så var det omöjligt. Hennes ben skakade av kylan som slöt sig om hennes bara hud.
Hon hörde nu steg mot sig, joggande steg mot sig. Nu slängde hon inte blick bakåt utan fokuserade sig att komma igenom denna skogen.
"Snälla..." viskade hon svagt, som ett rop av hjälp. Hon hoppades mest nu att gud var vid hennes sida. Att han skulle göra det säkert för henne och hålla farorna borta.
Då en muskelös arm drogs runt hennes midja så skrek hon till högt, så högt hon kunde men snabbt så blockerades hennes mun av en hand.
Hennes ögon tårades och hon försökte komma undan denna mannen i panik. Hon visste inte vem det var men hon hade sina aningar då hon kände blodsmak intill sina läppar av handen.
Adam.

Hon blundade hårt vilket hon ångrade då hon leddes in bland träden och snart snubblade hon baklänges. Han var ovanpå henne och hon öppnade ögonen. Hon grät, hon flämtade efter luft i panik och stirrade på Adam som satt på henne. Han log mot henne med sitt retsamma flin.
Han höll för henne mun och höll hennes kropp hårt mot marken. Det gjorde ont i hela kroppen och han hade inte gjort något mot henne än. Snart kände hon hur hans hand letade under hennes klänning och hur hennes trosor försvann.
Hon kippade efter andan, hon försökte skrika men hans hand trycktes hårdare mot henne. Hon skakade av kylan och rädslan. Hans blick var kåt mot henne trots hur hon led av allt.
"Prinsessan..." härmade han Adrian från innan. Emma grät och försökte knuffa undan honom ifrån sig men han höll hård kraft mot henne så hon inte fick någon chans att smita ifrån honom.
Adam tog bort handen nu vilket gav Emma en chans att skrika. Hon skrek så högt hon kunde, men det var inte hörbart. Hon grät och blev helt blind av tårarna som rann för hennes kinder samt stannade i ögonen och sved. . Det stack i ryggen av grenarna som skar i ryggen.
Adam knäppte upp byxorna och drog ner dem samt kalsongerna. Emma stirrade uppåt nu mot skyn och andades häftigt. Det var kolsvart och hon visste att detta skulle göra ont, hon var inte beredd för något av detta.
Hon skrek, men fort kom hans hand tillbaka mot hennes mun och han hyschade henne. Hon kunde nu inte längre se honom, om hans flin var kvar eller inte. Allt hon såg var svart.
Hon kände hur han trängde sig in mellan hennes ben mot hennes vilja och hon skrek av smärta i hans hand och hon bet den hårt för få bort den. Men han höll kvar handen lika hårt som innan mot hennes mun. Han trängde in sig i henne och hans andetag var tyngre nu än innan.
Han njöt. Emma stirrade i mörkret och försökte få sig bort men varje stöt han gjorde i henne kändes som någon knivhögg henne i magen, om och om igen. Känslan var obeskrivlig och hon trodde aldrig att det skulle ta slut.