Emma och Adrian

Kapitel 28

Emma såg upp för trappan. Ingen Adrian.
Hon anade att han inte tänkte gå till skolan idag.
Karin och Erik hade gett sig iväg till jobben och där stod hon ensam i hallen. Hon funderade på att gå upp till hans rum och knacka på en sista gång. Hans dörr var låst senast hon knackade på och hon antog att den fortfarande var det.
Han var verkligen arg på henne och hon själv försökte sitt bästa för att få allt som vanligt... Men helt ärligt, hade det någonsin vart vanligt mellan Emma och Adrian? Hon öppnade munnen för att ropa på honom men stängde lika snabbt. Det var ingen idee.Hon drog väskan över axeln och gick ut från huset.

Väl då hon hade gått ett tag var det någon som drog armarna om henne bakifrån i en kram. Emma rycktes genast till men annade att det var Adam så hon skrattade lågt till.
"Gissa vem." flinade rösten.
Det var inte Adam.
Hon fick tänka till men kom inte fram till någon. Hon vände sig om leendes och leendet blev starkare då hon såg att det var Ryan.
Han hade släppt armarna om henne och flinade lätt mot henne.
"Trodde du det var Adrian?" Retades han och blinkade lätt med ögat.
Emma skakade på huvudet. För tillfället var antagligen Adrian den sista som skulle göra det.
"Inte riktigt." Log hon snett och rättade väskan över axeln.
Han såg förvånad ut och rynkade pannan samtidigt han frågade vidare.
"Svara inte?" Frågade han nu. Det han menade var Adams gamla kontaktnamn i mobilen. 
Emma rodnade lätt och letade upp sin mobil i väskan och bläddrade sedan fram kontaktlistan.
"Jag har bytt namn på honom." Log hon och visade honom skärmen där det stod tydligt Adam med ett hjärta bakom.
Det fick Ryan att rynka till pannan hårdare. Han såg på Emma med höjda ögonbryn efter stirrat färdigt på mobilskärmen.
"Adam?" Frågade han förvånad. "Adam King?"
Emma lade tillbaka mobilen och nickade som svar.
"Adrian då?" Frågade han vidare och kliade sig i nacken.
Detta skulle ta ett tag att koppla. Emma och Adam? Adam, killen som irriterat Adrian mest i detta samhället?
"Hur känner Adrian över att Adam King är tillsammans med hans tjej?"
Emma suckade. Där kom det igen. 'Adrians tjej'. Hon såg på honom med seriös blick, men svagt leende på läpparna.
"Jag är inte Adrians tjej..."
Ryan flinade grant.
"Så vadå, du är Adams tjej nu?"
Emma blev tyst, ett långt tag. Hon antog att hon faktiskt var det.
"Jag vill dåfan inte träna med Adrian idag..."
Emma skrattade till.
"Varför inte?" Frågade hon, dum fråga.
Ryan gjorde en grimas som visade att han ogillade för allt hårda träningar med Adrian.
Vilket inte var konstigt.
"Han blir aggressiv när han är arg.." Sa han till svar och ryckte lätt på axlarna.
Emma nickade sakta. Hon visste förstås redan det.
"Berätta något jag inte vet, Ryan..." Sa hon tyst.
"Adrian älskar dig." Sa Ryan med rynkad panna. "Du är första tjejen han faktiskt bryr sig om."
Emma såg skymten av skolan och stannade nu, för att prata med Ryan i lugn och ro.
"Hur vet du det?" Frågade hon.
Ryan ryckte på axlarna.
"Vi slåss faktiskt inte bara." flinade han. "Han snackar, om man tvingar honom."
Emma såg ner i marken och bet sig lätt om underläppen.
"Jag säger inte att Adrian är rätt för dig..." Suckade Ryan och såg på henne. "Men vad får dig tro att Adam är det?"
Emma såg fortfarande ner i marken men lyssnade på Ryan. När hon väl tittade upp såg han fortfarande på henne.
"Jag måste gå nu, men vi ses?" Sa Emma tyst och såg på honom.
Ryan nickade. "Det hoppas jag."

Adrian hade klivit upp från sängen dåväl Emma försvunnit ut från huset. Det var allt som behövdes.
Han hade gått ner och lagt sig i soffan. Han stirrade mot tvn och bläddrade bland alla kanalerna.
Men det var samma skit på var kanal.
Löjliga romantiska filmer överallt. Skit.
"Fan va fräscht"
Adrian sneglade åt sidan och såg att Ryan stod nu vid dörröppningen in till vardagsrummet. 
Adrian rynkade pannan och flinade lätt nu.
"Vad fan gör du här?"
Ryan gick och satte sig i soffan nu också och såg mot tvn med rynkad panna.
"Visste inte att du var så mycket för romans?" Retades han och direkt så stängde Adrian av tvn.
Han himlade med ögonen och satte sig upp. Blicken var mot Ryan ett tag.
"Emma och Adam va?"
Adrian tog närmaste kudden och slängde mot Ryan. Siktade mot ansiktet men Ryan tog emot den snabbt och slängde ner i golvet.
"Hur fan gick det till?" Frågade Ryan.
Adrian stönade plågsamt.
"Du kan dra om du vill snacka om det." Varnade han.
Ryan nickade kort. "Vad vill du göra då?"
"Vi drar ut..." Muttrade Adrian men Ryan skrattade roat åt det o skakade samt på huvudet.
"Jag tänker dåfan inte släppa ut dig sånhär."
Adrian såg mot Ryan med rynkad panna. Och varför inte?
"Du skulle slå ner varje oskyldiga människa på gatan."
Så sant. Adrian kunde för tiillfället bli irriterad på var minsta sak.
"Du älskar henne verkligen va?"
"Nej det gör jag inte." Muttrade han irriterat. "Emma och jag, vi passar bara inte."
"Passar Adam och Emma ihop eller?"
"Men för fan Ryan!" Fräste Adrian irriterat nu och stirrade mot Ryan. "Dra ut härifrån!"
Det var som lagom för att få Ryan att resa sig upp med blicken runt om i rummet. 
Han hade inte haft planen på att reta upp Adrian såhär mycket då han kom. Han hade inte haft någon plan som helst.
"Ta tillbaka det som tillhör dig Adrian." Sa Ryan lätt innan han gick ut från huset utan att få något svar av Adrian.
Adrian satt kvar i soffan och stirrade mot tvn.
Efter viss tvekan tog han upp mobilen och smsade Hannah att komma över. Han behövde det.