Emma och Adrian

Kapitel 45

Adrian kommer hem och stänger tungt dörren efter sig. Han känner en extrem huvudvärk och hans hud är iskall efter haltat hem längs gatan. Han vill mest av allt bara gå och lägga sig just nu. Han sparkar direkt slarvigt av skorna in mot väggen.  
Varje del av kroppen slår som aldrig förr och tankarna, ja, det är nog dem som är värst. Orden han hört på innan ekade i hans huvud och han ifrågasatte så mycket av det. Varför skulle Emma ljuga för honom - varför? Emma hade inte blivit våldtagen av Adam, då skulle hon ändå ha sagt det till Adrian. Det skulle hon göra. Varför gjorde hon inte det?
När han stänger dörren hör han Emma rusa fram till honom och då Adrian höjer blicken ser han Erik stå bakom och se bekymrad ut. Deras blickar som han möter är så obeskrivliga, han har aldrig sett dem sådana. Dem bryr sig om honom, på riktigt.  Frågan kommer upp igen - varför?
Han vänder sig till spegeln för ta en snabb titt på sig själv i spegelbilden. Det är den dem bekymrar sig över och han förstår dem.  
Han känner igen sig själv nu från förr. Den slitna pojken från gatan, han som alltid fick stryk på gatorna tills han själv lärde sig att stå upp för sig själv och ger slagen tillbaka. Det är en barndom som han aldrig kommer att glömma. Han känner igen sig så bra som den Adrian då han var liten. 
Hans ansikte ser rejält ihjälslaget ut. Näsblodet hade torkat, inte bara på hans tjocktröjas ärm utan i ansiktet. Hans öga hade svullnat upp till en blåtira och läppen hade spruckit, det med tanke på smaken. Han är ingen skönhet direkt.  
"Herregud.." Hör han Emma säga viskande fram i chockerande blick och ögonen tårögda av synen hon fick se, hon ser så krossad ut, över att se Adrian sådan. 
Han tittar på henne en sekund, men ångrar sig sedan. Ge fan i henne. Hon ljög, om allt. 
Hon ljög honom upp i ansiktet och inte bara det som störde honom, utan mest var att hon försvarade Adam, hela jävla tiden. 
Stegen blir direkt upp för trappan, trots hur det värker i varje kroppsdel då han rör sig. Han kan inte låta bli att ta kvidande andetag då smärtan är stor i varje muskel som krampar inom honom. 
Adam hade verkligen hittat rätt killar för att slå upp honom. 
Adrian var fortfarande inte nykter så han vandrade envist upp för trappan med vingliga steg och flera gånger trampade han snett. 
Helt plötsligt dök någon upp vid hans sida och drog armen om honom. Han kunde inte säga nej till hjälp i detta läge, han behövde komma upp på rummet för att begrava sig själv under sitt täcke. 
"Vad har hänt?" Frågade Emma, orolig och skakig i rösten. "Adrian?" 
Adrian lyssnade, men låtsades inte höra på. Hon kan hålla käften, han vill inte ha något med henne att göra längre. 
Hon har förstört det. Hade hon bara berättat sanningen från första början så hade det här inte behövt hända, då skulle Adam varit i det här skicket - och inte Adrian. 
Väl då dem är uppe för trapporna så drar han undan armen från Emmas axlar men hon försöker genast ta tag i hans ärm på tröjan. Han rycker lika snabbt åt sig den, och känner direkt hur plågsam varje rörelse är. Han hade fått ordentliga slag, över hela kroppen. 
Han smakade sig själv i munnen och njöt av blodsmaken en aning. Han förtjänade det, tyckte han. 
"Adrian, vem har gjort det här?" Frågar Emma vidare, fråga efter fråga men inget som helst svar, inte ens en blick ger han henne. Är det så svårt att lista ut eller? 
Han går in på rummet och stänger efter sig, men det knackas på dörren och han hinner inte ryta åt den innan den öppnas. Emma kliver sakta in och stänger dörren prydligt efter sig. 
"Fattar du dåligt Emma?" Morrade Adrian åt henne lågt. 
Hon ser på honom bekymrat och snart så går hon fram till honom och placerar handen vid hans förstörda kalla kind. Hon ser in i hans bruna ögon och allting står still för sekunden. 
"Har Adam gjort det här?" Frågar hon tyst tillslut. 
Det tar bara någon sekund därpå innan han hugger tag i båda hennes handleder hårt och ser henne i ögonen med knivblick. 
"Fan ta dig Emma" Mumlar han. "Jag vill inte ha med dig mer att göra, fattar du?" 
Emma ser på honom och hon blir som skakig i hela kroppen. Vad menar han? 
Hon förstår inte orden han säger och hon försöker sig på, gång på gång efter en ny mening att säga men inget når fram. 
"Du menar det inte..." envisas hon lågt.
Adrian slänger hennes handleder från sig och ser på henne med mörk blick. 
Han är tyst och låter endast blicken knivas mot hennes. Hon viker undan blicken och ser omkring, hon vet inte vart hon ska ta vägen. Hjärtat slår hårt i bröstet och allt hon vill är att Adrian ska bli bra. Hon gillar inte att se honom sådan. 
Hon vänder sig om och ser då hon hur Adrian drar av tröjan över huvudet och slänger ner den på golvet i mitten av rummet, utan att bry sig ett skit om ordning eller att Emma står kvar i hans rum. 
Hon ser något som bekymrar henne ännu mer än bara hans humör och det krossade ansiktet.
Blåmärken över hela hans rygg och då han vänder sig om och möter hennes blick igen så kan hon inte få ihop det. Vilka människor gör sådant egentligen? Grov misshandel... 
"Detta är hemskt.." säger hon tyst. "Jag kan inte fatta att någon kan göra så.." 
Nu är det Adrians tur att vika undan blicken. Han svär inombords, både åt henne och åt sig själv. 
Hon kan inte fatta att någon kan göra något sådant, men hur skulle han då förklara för henne att han varit en av dem? Nej förresten. Han skulle aldrig förklara det för henne, för han skulle inte vara med henne längre, aldrig. 
Väl då han tittar på henne ser han hur hon vill komma honom närmare och vill... krama om honom? Han backar genast undan. Vad fan är det hon inte kan fatta i sitt lilla huvud? 
Backa undan från mig så slipper vi båda problem, vill han skrika. Men han gör det inte. 
Han vill få henne att hata honom. Det är enda sättet att få henne att backa ifrån honom. 
"Kan du sluta att vara så jävla dramatisk?" Skriker han åt henne förbannat. 
"Adrian, Jag..-" 
"Du tror fan att allt är sååå jävla perfekt där ute va? Du förväntar dig att allt ska vara som i någon jävla film!" 
Emma sväljer hårt. 
"Nej.. Verkligen int..-" 
"Ge fan i detta Emma! Ge fan i mig!" Ryter han åt henne. "Jag bryr mig inte ett jävla skit om dig, fattar du?" 
Emma ser besvärad ut och hon drar handen genom håret medan hennes ögon tårars. 
Fan, jävla helvetet skit. Han vill inte få henne att gråta. Han vill få henne att hata honom men inte att gråta. 
"Gråt inte.." Mumlar han och ser på henne. "Gråt inte..", ber han tyst, så tyst han kan. 
Emma ser på honom och får försöka sig på en hel mening medan hon snyftar åt det. 
"Det är svårt att inte gråta, när den man älskar mest, sårar en som man inte vore någonting.." 
Adrian suckar och drar sig i håret frusterat. Om hon nu älskade honom så jävla mycket, varför berättade hon inte om Adam? Han lät henne gå ut med honom, trots att han har stor makt och hade kunnat, lätt, få Emma stanna hemma. 
Det gör ont. Hjärtat, kroppen, huvudet och ja, allt gör ont. 
"Varför är du fortfarande kvar?" Morrar han lågt åt henne och tar steget närmare henne och backar in henne mot dörren. 
Hon ser rädd ut, fan vad rädd hon ser ut. 
Hon har blicken mot hans överkropp först, den överkropp som blöder aning från såret ovanför hans högra bröst.  
Hennes blick möter hans och den ser rädd ut, medan han fortfarande se mordisk ut på sitt vis. 
"För jag... Jag älskar dig." Viskar hon fram. 
Adrian står stilla ett bra tag och dem ser bara på varandra, innan hon smeker hans kind med båda händerna vid hans kinder och ser på honom med de glittrande hassel bruna ögonen. 
Han vill kyssa henne, säga att han älskar henne minst lika mycket och han ger fan i allt runt omkring. Men det gör han inte. Visst, han älskar henne. 
Men han ger inte fan i om Adams hot. Adam som hotar om att Adrian måste backa undan, för det måste han. Han kommer inte kunna skydda Emma i alla lägen. Adam är lurig, det är något Adrian lärt sig det senaste året. Adam har sina knep, som Emma fallit för - varje gång. 
"Adrian..?" Emma försöker få tillbaka honom då han blir som frånvarande i sina tankar. 
Han sväljer hårt innan han uttalar orden till henne lågt. 
"Jag hatar dig, Emma."