Annorlunda

Annorlunda kapitel 1.

"De ljusa skuggorna av fenor kretsade om kring båten. Ingen kunde utgå var fasorna var, dom försvann och dom kom upp, man efter man drogs ner av de vackraste varelserna på jorden, med en blick färdades männen i trans ner i havets djup. De ända som fortfarande var på båten var min far och kaptenen, min far kämpade sig upp i masten och var bestämd för att inte dras ner.
Båten sjönk mer och mer och skrovet slets i bitar och allt föll ner i djupet på det magiska havet. Det min fars skepp drabbades av var de sällsynta sjöjungfrurna som gjorde allt med bara lite charm och flört.

Min far och hans skepp drogs ner i djupet av det magiska havet och sågs aldrig igen. Det var det första skepp som någonsin färdats på havet. Jag var bara fyra år när detta inträffade, min mor var helt förstörd och kunde inte låta något ersätta sin makes kärlek, inte ens jag. Hon skickade iväg mig och pratade aldrig med mig igen."

Peter satt förstummad av sin herres berättelse, aldrig hade han hört något så spännande som att resa på havet, att få se en riktig sjöjungfru och kanske till och med kanske dräpa en, han skulle bli berömd och rik. Det skulle va otroligt, han skulle inte längre ses som den fega 16 åringen som skrev romaner och ritade målningar som ingen fick se.

Idéen fortsatte i Peters huvud i år han hade till och med börjat skissa på ett skepp han skulle färdas med. Han hade nu blivit 26 år och hans herre hade trolovat honom med en kvinna från ett annat kungadöme. Men kvinnan va inte intresserad av en man som målade och skrev romaner, ingen var. Hans herre försökte övertala kvinnan men det fanns ingen förändring fanns i hennes sinne. Ett besviket ansikte kom upp i hans ansikte vad skulle han göra åt sin brorsons fall.

"Du måste göra något Peter, det kan inte vara så här. Du är 26 år nu och du har forfarande ingen hustru och snart blir du dessutom för gammal för att starta ett liv med en kvinna." Sa Peters farbror med en besviken röst till honom.
"Och vad tycker du jag ska göra, bara lämna min idé som jag hållit på med i snart tio år, bara sådär, det vet du att jag aldrig tänker göra farbror."
"Jo det kan du bara du låter det"
Peter avslutade konversationen direkt och vände sen ryggen åt honom. Kungen kollade sorgset på sin brorsons bakhuvud och gick sedan där ifrån.

På kvällen kollade Peter på sin ritning en gång till, han var klar faktiskt klar, nu var det bara att bygga den. Det ända han behövde göra var att övertala sin herre, och det var inte det lättaste.

När Peter kom in i sin herres kammare satt Herren med ryggen mot honom. Skrivandes i sin dagbok hörde han Peters fotsteg och förstod hans fråga.
"Så du är klar?", frågade farbrodern
"Ja, farbror Jones, jag är klar."
"Då förmodar jag att du vill be om lov då. Eller hur min unge herre."
Peter stod stum ett tag innan han faktiskt vågade gå fram till sin farbror och säga som det var, men han förmodade att hans farbror skulle bli arg.
"Nå?, ska du säga något min pojke?"
"Ja, jag skulle vilja ha en besättning som kan strida i alla fall. Och lov att få bygga båten, typ"
"Och du har tänkt över det här klart och tydligt min pojke?"
"Ja och här på kartan kan jag visa en position där jag kan dräpa en sjöjungfru"
"Men Peter du behöver inte dräpa en sjöjungfru bara för att få en hustru."
"Jag vet, men..."
"Inga men, du får lov att bygga båten.
Peter tackade och bugade och gav sig genast iväg för att ordna upp alla ärenden han behövde göra för att ha allt på plats.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~