Annorlunda

2.

Allting var ihop samlat, en månad till och båten skulle vara klar. Hela båtens skrov var klart, så med däcket. Nu var det bara hytten, rodret och galjonsfiguren.

Galjonsfiguren skulle vara smidd i guld och gjord av kungens professionella smed. Formad som en sjöjungfru och lika vacker som rikets vackraste kvinna.

Stadens torg var fyllda med folk när Peter strosade genom torget. Han hade inga mål om var han skulle gå men han fick snart ett när han såg ståndet med kartor. Han visste att han redan hade sin karta men det var alltid lika spännande att kolla på det oändliga blåas alla hörn. Kartan han kollade på visade något han aldrig sett förut, varelser, utmärkta på kartan. Kartan drog hans uppmärksamhet så mycket att han inte märkte att hans herre uppsteg bakom honom.

"Vad gör du min pojke?" Frågade han samtidigt som han stirrade på kartan som hade förstummat Peter.

Peter vände sig om förskräckligt fort om och andades djupt innan han svarade:

"Du skrämde mig, farbror."

"Jag ursäktar." Sa han mjukt.

"Jag beundrade denna kartan." Sa han som han visade upp kartan för sin herre.

"Skulle ni vilja ha den?"

"Oh, nej, herre! Det skulle vara ohövligt av mig att ta emot ännu en gåva från dig!" Protesterade Peter.

Peters herre nickade och log åt honom, sedan plockade han fram två silver mynt ur fickan och sträckte fram dom till säljaren. Han tog sedan kartan och rullade ihop den och tog med sig den som han gick mot torgets mitt.

Peter kunde inte förstå vad hans herre skulle göra med kartan som han nyss köpte. Han brukade ju tycka att Peters idéer var nonsens, och nu köper han en karta med dessa nonsens, som Peter inte ville kalla det.

Peter fortsatte strosa genom torgen tills han fann smedjan bland alla stånd. På en liten skylt av trä stod det med inristade bokstäver: "Smedja". Peter öppnade dörren och gick in. En gammal, liten, man stod vid den sprakande elden.

"Ursäkta mig?" Sa Peter.

Den gamle mannen vände sig om och stirrade på pojken. Han kollade på honom nerifrån och upp och när hans ögon mötte hans fastnade han i förstumelse.

"Det är ena unika ögon du har, min pojk". Sa mannen efter en stunds tystnad.

Peter stirrade på honom och rynkade pannan. Mannen fortsatte sedan med:

"Jag har inte sett sådana ögon sen min kära hustru gick bort"

Peter spärrade upp ögonen och beklagade sorgen.

Peter harklade sig och rätade på ryggen.

"Min herre, kung Jones, skickade mig hit för att jag skulle be dig om att göra min galjonsfigur." Sa Peter.

"Ska inte en sådan vara i trä?"

Peter hann inte ens svara innan mannen fortsatte.

"Vilket material vill du ha den i? Silver eller guld?"

"Guld, och den ska vara formad som en sjöjungfru som ska se ut som den vackraste kvinnan i riket."

Mannen vände sig om och gick mot en sliten dörr. Han plockade upp en nyckel ur bröstfickan och satte den i nyckelhålet, han vred om och sköt dörren åt sidan. Han greppade händerna om en kista på översta hyllan och lyfte på locket. Upp plockade han ett papper och gick mot Peter.

Peter vände på pappret och stirrade på det. Han blev tyst när han såg målningen.

"Hon var min hustru." Sa mannen skrovligt men mjukt.

"Hon är perfekt!"

När Peter gick ut ur smedjan var det nästan solnedgång. Han gick mot slottsmuren och sedan mot bakgården där hans farbror brukade se dagen ta slut - det var ganska konstigt faktiskt. En man som ser på solnedgången, det brukar alltid vara kvinnor.

Hans farbror stod framför sin rosenträdgård och stirrade på solnedgången.

"Han gör den." Sa Peter.

Kungen vände sig, kollade på hon och suckade.

"Hur mycket guld kommer han behöva?"

"Det frågade jag inte. Du får hälsa på honom själv, farbror."

Han nickade och återgick till sin frusna blick på solnedgången.

Nästa dag gick Peter till smeden igen. Nu höll han på med att smida sjöjungfrun. Peter såg bilden på smedens hustru ligga på ett bord -hon var lika vacker som den vackraste liljan man kunde hitta. Han kollade på henne varje gång han gick förbi bordet.

Peter gick sedan ner till skeppet. Nu var masterna uppe och rodret var satt. Nuvarande det bara hytten kvar och dom låg före i tidsschemat. Der skulle räcka med en vecka till.

Peter mötte en liten pojke på vägen tillbaka till slottet. Han var liten och spinkig. Peter satte sig ner på huk och kallade på pojken. Pojken frös i steget och stirrade på mannen som satt framför honom. Peter plockade upp ett guld mynt ur fickan och räckte fram det. Den lille pojken gick försiktigt fram till Peter och kollade på myntet.

"Ta hand om din familj med hjälp av det här." Sa Peter med en mjuk röst. Pojken hostade och torkade av näsan på jackärmen. Han tog sedan myntet och tackade. Sedan sprang han iväg och syntes inte mer.

Natten innan avfärden kunde Peter inte sova. Allt han kunde tänka på var att något skulle gå fel. Det var becksvart i rummet och man hörde gardinerna vaja i vinden. Man såg deras skepnader röra på sig.

Klockan var halv fem när Peter satt klar vaken i sängen. Han väntade på väckningen som skulle komma vi kvart i fem. Men Peter orkade inte vänta på den slöa väckningen.

Han klädde på sig kaptens kläderna och gick ut ur rummet. Han kollade ut genom fönstret i korridoren. Solen syntes ännu inte till, bara den rosa himmeln bröt sig igenom natten. Han gick upprätt ner för trappan och drog fram handen på räcket.

Han gick på de tomma gatorna ner till hamnen där skeppet stod klart. Han beskådade det färdiga skeppet och beundrade dess skönhet. På akterns sida stod det med skrivstil: "Jolley Roger".

Han stod där tills männen kom.

"Hämta champagnen, det är dags att segla!". Ropade han ut över hamnen.

Männen skickade iväg två män för champagnen medan resten förberedde för avfärd.

Peter gick ombord och gick mot hytten. Han öppnade dörren och såg sig omkring. På arbetsbordet såg Peter ett hoprullat papper med en rosett runt. Han lyfte upp det med ena handen och knöt upp rosetten med andra.

Pappret rullade upp sig själv när rosetten var borta. Det var kartan Peter stod och kollade på för två veckor sen.

Han log och små skrattade när han höll i det. Det betydde mycket för honom att hans farbror faktiskt brydde sig om honom. Inte som hans rediga föräldrar som bara lämnade honom som liten och visade sig aldrig igen.

Hamnen var fylld av människor när båten skulle segla. Massa som sa adjö och massor som grät.

Männen vinkade och kollade på allt folk som såg på -de var hundratals.

Flaskan slängdes på skrovet och vajrarna drogs in. Sedan hissades segel och skeppet var iväg. Man såg precis solen när de seglade mot horisonten..