School of Love-Games ~on hold~

Drama queen

Hej, igår hände det en massa saker ju, det kanske kan vara svårt att förstå vad som hände men det kommer förklaras! 😉

Igår var nog den konstigaste dagen i mitt liv! Alla hade sett på mig som ett monster och sedan när Viktor försvunnit hade plötsligt inget hänt!?

Dagen hade fortsatt helt normalt förutom att jag inte såg till Viktor en endaste gång igen! När vi hade samling efter lunch satt han på sin plats och kollat ner i bordet hela tiden. Jag kunde se att han var helt röd om kinderna och ansiktet och troligen hade han varit utom hus.

Som tur var va det här en kort dag och vi fick gå hem redan efter lunch. Som det troligen skulle bli varje dag gick jag själv både till och från. Ironiskt nog hamnade jag alltid bakom eller framför Albin och ofta två andra killar som han alltid gick med.

Varenda gång kunde jag gå där i tystnad och hoppas att det inte var mig dem skrattade åt när dem gick där och pratade så att någon även hundra meter bort kunde delta deras "intressanta" samtals ämne.

Sedan hörde jag hur dem sa mitt namn och genast blev jag stel och stannade upp mitt i gången. Det märkte dem tydligen för dem blev helt tysta och sedan kände jag en hand på min axel. Jag skrek till och vände mig om med fläktande armar. Jag måste ha slagit till Albin i ansiktet för när jag lugnat ner mig såg jag honom stå lite hukad med ena handen för ansiktet.

Jag blev genast generad.

"Förlåt! Jag är bara lite vimsig!" Sa jag och hjälpte honom upp. Han var helt röd om kinden och såg lite fejkat ledsen ut på mig. Då skrattade jag men sedan slog jag till mig själv inombords.

"Det är okej, jag undrade bara om du ville gå med oss istället?!"

"Va, oj, eh, okej!" Staplade jag fram.

Sedan gick jag där breve dem och lyssnade på när dem pratade om allt möjligt, dem verkade inte alls se det som om dem gick till en helt ny skola. Dem har gått här i två dagar och det var halvdagar.

Sedan gick jag där och kollade lite uppåt och sedan lite neråt. Försökte vissla lite men när det var lite försent kom jag ihåg att jag inte kan det. Istället blev det ett högt pruttande och spottande ljud.

Alla tre killarna kollade på mig, en med en riktigt förvånad blick, en som höll på att börja gapskratta och så Albin, som såg lite blandad ut. Sedan stod jag där med tungan ute och stora ögon.

Jag drog snabbt in den och täckte mitt ansikte med håret när jag kollade ner i marken för att försöka dölja hur mycket jag dog inne i mig. Hur jag kände hur jag plötsligt blev jättestor och alla kollade på mig. Som om hela centrum, alla i bussarna och tågen, och framför allt killarna!

Plötsligt såg det ut som om alla i hela klassen gick där och hur högt det faktiskt lät. Sedan kollade jag så diskret jag kunde upp för att se hur många som stod och skrattade och pekade på mig. Jag såg framför mig hur jag satt på min bänk LÄNGST FRAM med luvan jag inte ens hade över huvudet och hur alla kollade och viskade om mig.

När jag sedan samlat mig och vacklat till mitt på vägen såg jag vad som verkligen hände. Killarna kollade lite snett och undrande mig lite diskret och ingen annan verkade ens bry sig!

'Herregud, är dem helt döva eller nåt? Tack gode Gud!'

Tänkte jag för mig själv och sträckte händerna mot himmelen. Då kollade dem faktiskt med stora ögon på mig och dem kunde lika ha skrikit i mitt ansikte

'Vad håller du på med konstiga människa?!'

Men som tur var gjorde dem inte det.

Istället så började jag försöka förklara vad jag gjorde.

"J-jo jag eller så skulle, jo, och sedan så, äh.. Okej, jag skulle försöka vissla men sedan kom jag på att jag inte kunde det och då råkade det bli fel, sedan kollade jag för att se om någon kollade sträckte jag upp händerna mot himmelen för att tacka Gud att nästan ingen gjorde det!"

Dem kollade på mig.

" så..du kan alltså inte vissla!?" Ropade Albin då och sedan började dem andra två å skratta.

"Det var inte poängen!" Sa jag sedan tillbaka

Sedan kollade jag på honom och han såg så rolig ut att vi båda började gapskratta.

Sedan skrattade vi hela vägen till skolan när han förgäves försökte visa hur man skulle göra. När vi plötsligt kom in genom dörren till redaktionen. Alla i hela skolan satt typ där och det kändes som om alla kollade på mig och som om dem såg rakt genom mig.

Jag stod där som förstelnad och vägen för alla som skulle in, dem stod där och sa fula ord och såg säkert på mig som en idiot. Varje gång någon puttade på mig var det exakt som om mina fötter var limmade i golvet, som Michael Jackson moves.

Nu hade jag inte modet att beundra mina egna talanger utan stod bara där och stirrade tomt framför mig. Snart märkte även Albin det och när han hälsat på sina polare himlade han med ögonen och skrattade och sprang sedan fram till mig och tog mig i armen och drog mig mot skåpen. Hela jag gick som i en befallning att vara som sten till att bli kokt spagetti. Han hade tydligt berett sig på en hård kamp för han flög bakåt som när man håller mot en dörr och sedan direkt släpper.

Som tur var han jag samla medvetandet och fånga honom med handen. Sedan höll jag honom i handen med egen kraft medans han hängde över golvet.

"Du kan typ släppa nu..!" Sa han lite leende.

"Oj!" Sa jag och släppte honom och drog armarna till mig utan att tänka efter. Självklart flög han ner på golvet och landade på rumpan. Han kollade sarkastiskt surt på mig och flinade sedan innan båda började gapskratta. Jag slutade snart när jag märkte att folk faktiskt stirrade på mig nu. Ojsan. Sedan sprang vi bort till skåpen och han skrattade medan jag skamset döljde huvudet i skåpet och bannade mig själv för att vara så konstig mot en kille jag nyss mött.

Sedan klappa han mig skrattandes på axeln och gick iväg till sina kompisar som om inget hänt. Själv sprang jag så snabbt jag kunde uppför trappan och snubblade nästan när jag sprang in i klassrummet och sjönk djupt ner i stolen.

"Whoa, vad har hänt med dig den här gången?" Frågade Cornelia med höjda ögonbryn.