School of Love-Games ~on hold~

känslor på en och samma gång

Nu hade jag gått i skolan i en vecka och sedan två dagar tillbaka har jag inte pratat med Corre. Jag har hängt runt med Tess och gått tillsammans med Albin till skolan ganska ofta. Jag har inte sett Viktor så ofta sedan den där konstiga dagen men varje gång han är i skolan är han alltid med sin syster Alexis, jag visste inte att dem var syskon men senare berättade Anders det.

Jag satt vid mitt bord på morgonsamlingen och skrev i min bok. Plötsligt flög en väska upp på bordet mitt framför mina ögon.

"Calle! Vad gör du?!" Utropade jag i irritation.

" vadå? Det är bara min rygga!" Sa han halvt lyssnande. Jag svalde irritationen och fortsatte skriva. Jag blev precis klar med mitt schema när läraren kom in. Han frågade om någon var klar. Såklart ropade jag att jag var det liiiite för högt så att alla kollade på mig. Vissa med ett leende på läpparna och vissa med höjda ögonbryn.

" är du redan klar? Jag har inte ens börjat än haha!" Sa Albin och jag log.

det var det bästa med honom, det första jag upptäckt med honom var att han fick mig att le med minsta lilla skämt.

~

Sedan första dagen har jag bara lärt känna Tess mer och mer och jag gillar henne verkligen.

Jag pratar inte så mycket med Corre men jag vet att hon finns där. Hon brukar vara med Viktors syster men om Tess är sjuk brukar hon komma och sätta sig hos mig i blåa. jag har inget emot att jobba med henne men ibland blir hon för frågvis och det är inte frågor om hur stor del av jordens yta Afrika tar upp.

Det är personliga frågor och jag har ingen som helst koll på det just nu men hon tror mig inte så då går jag och sätter mig i matsalen istället.

Jag börjar få mot matta rummet för jag behöver ta upp lite på det senaste steget. jag brukar gå till blåa första timmen men idag känner jag för matte, det är konstigt för jag avskyr matte.

Tess blir förvånad för hon brukar, precis som jag, alltid ta blåa först så vi skills åt utanför klassrådet och hon går åt vänster och jag åt höger.

jag sätter mig vid ett bord i första delen av det stora rummet. mina böcker ligger långt ner i väskan så jag börjar böka och rätt som det är tappar jag min väska och allt flyger ut på golvet. Jag suckar och sätter mig på knä för att ta upp allting.

dörren öppnas och någon kommer in, jag brydde mig inte om att titta vem det var.

"Här, den åkte in under en stol." Det var en penna. jag tittade upp lite och tog pennans slog det mig, den rösten, det är omöjligt att glömma den rösten!

jag kollade upp lite til och kollade då rakt in i de vackraste ögonen som fanns, Viktors!

I några korta sekunder såg vi in i varandras ögon. Hans var is blå utan något färg skift i alls, helt blå. det förundrade mig.

Mina var blå gröna, man kan säga att de skiftade lite i färg.

Men ganska direkt kände jag som behagliga stötar i handen jag höll pennan i, Viktor höll också i pennan och ett av hans fingrar nuddade mina.

Jag kände ett sånt välbehag i att ha honom nära, jag hade ju inte träffat honom på många dagar.

Jag förstod inte grejen med stötarna. Plötsligt kom jag att tänka på den där grejen som hände andra dagen i skolan. Nu hade det gått en månad in på terminen och jag hade knappt sett Viktor på hela den tiden.

Jag fortsatte kolla i hans underbara ögon, jag ville inte sluta sitta i denna ställning.

jag kolade ner på hans läppar och sedan på hans ögon igen.

jag såg att han inte slitit plicken och undrade varför. så jag släppte inte pennan och reste mig upp med blicken på honom. Han satt kvar på golvet så länge hans arm räckte. Sedan reste han sig upp och han hade inte slitit blicken en ända gång.

Jag började undra om han bara lekte med mig och då släppte jag blicken och kollade ner på golvet. Där låg min telefon och på skärmen såg jag min spegelbild och jag såg att mina ögon var precis lika is blå som Viktors ögon. Jag stirrade bara rakt in i dem och såg hur den isiga färgen försvann och min vanliga ögon färg igen.

jag trodde jag drömde men jag såg vad jag såg, gjorde jag inte?

Jag kollade upp mot Viktor för att mötas av tomhet. Han stod inte kvar. Det var som om jag vaknade upp ur en dröm när jag inte såg honom. Jag kollade runt mig och såg att han sakta gick mot dörren ,som om jag inte skulle se honom.

Jag skrattade för mig själv men insåg sedan att han var påväg härifrån.

"Viktor!" Ropade jag efter honom och sprang mellan stolar och ut genom dörren. Han hade börjat springa när han hörde min röst men bara kommit några meter fram.

Jag lyckades hinna ikapp honom och tog tag i hans hand och drog in honom tillbaka till matte rummet, vi hade vart ensamma där hela tiden.

Jag puttade löst in honom i rummet, stängde dörren och låste den. Sedan släppte jag ner alla persienner så att man omöjligt kunde se in i rummet.

Viktor stod lutad mot ett bord och kollade ner i golvet. Han log ett vackert leende och svor sedan till kort och slog till sig på pannan.

Han var klädd i ett vitt linne med mön på som var urringat under armarna. på benen hade han knä långa byxor som var mörkt röda. Viktor har mörk blondt hår med naturliga slingor i, håret låg snyggt kammat åt sidan och hade ett litet ruffs efter att han dragit handen genom håret några gånger.

Han drog handen genom håret en gång och lyfte blicken mot taket. Han vände sig sedan om mot med ryggen mot mig och slog nävarna i bordet.

"aj, fan!" Utbrast han.

Jag kollade på honom. Han var så vacker, till och med när han svor. Han hade sina läsglasögon på sig Oh jag kunde inte låta bli att tycka han var hur snygg som helst.

"varför gör du så?" han lyfte blicken. "varför straffar du dig själv när du inte gjort något?"

han kollade på mig men inte i mina ögon utan på min mun. Jag kollade på honom med lugna ögon och försökte få ögonkontakt. Det var lönlöst så jag gav upp.

Efter någon minuts tystnad öppnade han munnen för att prata och han sa sakta: jag straffar mig själv för att jag gjort något fel! Ända sedan jag öppnade dörren till detta rum har jag gjort fel. Ända sedan jag fick ögon kontakt med dig första gången, var det fel! Jag har dragit in dig i det här och jag.. Jag önskar verkligen att jag inte gjort det för du verkar som en så underbar människa och du förtjänat inte.. Du förtjänar inte att utsättas för min grymhet.."

Han kollade ner igen. Jag förstod inte vad han menade men jag försökte ändå smälta vad han sagt.

"Jag förstår inte vad du menar. Jag menar, jag behöver få svar på mina frågor. Jag känner dig knappt men ända sedan jag såg dig första gången har jag känt..jag har liksom känner mig dragen till dig.."

orden var inte verkliga, att ljuga för viktor mådda jag inte dåligt för, vi hade ingen typ av relation så det spelade ingen roll.

han kollade intensivt på mig och det fick mig att böi nervös. jag hatade att bli iaktagen om det var för att jag gjort något galet att roligt. men att någon studerade mina ansiltsdrag så noga gjorde mig nervös. jag blev räddad av lunchklockan.