REMEMBER m.g ✓

11/10

11/10-17

Kära dagbok,

Igår så förlorade jag min allra bästa vän.
Hon orkade inte med livet pågrund av allt och valde därför att avsluta sitt liv.

Hon skrev ett eget brev till mig där hon tackade för alla fina minnen och stunder tillsammans. Alla dagar vi hängt ihop och skrattat innan hon dog.

Hon berättade också för mig att hon kommer vänta i himlen på mig, till jag lämnar denna jord. Förhoppningvis om evigheter sa hon, då tanken hennes var att låta mig leva vidare och må bra.

Att jag var stark. Men förlåt Linnea, jag är inte stark. Jag tror att jag hittar dig däruppe bland stjärnorna snart.

Tårarna tryckte på bakom ögonlocken tillsammans med näsan som rann. Ögonen var blanka av vätskan i dem. Min skakiga hand försökte jag förflytta till mitt egna skåp framför mig.

Till mitt misslyckande var det omöjligt då sorgsen tryckte ner all kraft i mig. Nyheterna som nått mig dagen innan, gjorde att livet var ännu svårare och jobbigare att ta sig genom.

Jag hade lovat Linnea att fortsätta kämpa men jag orkade knappt andas längre. Det var så jobbigt att ens öppna ögonen på morgonen och inse att jag fortsatte leva, utan henne.

Vem skulle nu skratta med mig på kvällarna eller dela med sig av sina hemligheter för mig. Som alltid skulle hålla de hemliga oavsett vad.
Eller dagar spenderade i skogen eller en park bara för att hänga och prata.

Nej. Det skulle inte finnas någon.
Låga och dova röster flera meter bort började nå mina trumhinnor.

Några skratt eller fnys hördes däremellan personerna som kom närmre min ensamma gestalt vid skåpen.
Med blicken nere i golvet, stirrade jag tomt på en liten sten.

Kort därefter kom stegen närmre och plötsligt vaknade jag till liv igen. Rädd för vem som skulle uppenbaras framför mig om bara en sekund.

Stressat glömde jag smärtan som stack i mitt bultande hjärta eller klumpen som skvalpade i magen. Mitt fokus låg på nyckeln som stressat försökte låsa upp det gråa låset.

När den väl var öppen flög mina händer in för att hysteriskt leta efter de rätta böckerna inför kommande lektion. Det avbröts när människorna som jag hört, tog plats i mitt synfält.

"Jo men precis! Det finns gott om tjejer på denna skolan" skrattade Marcus högt ut mot sina vänner.

Klumpen växte i magen och jag började känna mig snurrig.

"Men alla kan inte vara snygga, ellerhur?" Sade han hånfullt, som förmodligen riktats mot mig. Man kunde höra att han flinade.
Självsäkerheten lös säkert genom hela honom.

Jag verkade obrydd, då jag fortsatte med att leta efter mina böcker samt penna i skåpet.
Jag ville visa att jag inte brydde mig men det gjorde jag, vartenda gång han sa något taskigt.

Såren som fanns i själen skulle nog aldrig läka.

"Vad säger du Nora?" Snäste han bara en meter ifrån. Med ryggen vänd mot hans kropp, gav jag ett försök till att ignorera honom.

Såklart var det inte värt att försöka.

"Aja en sådan ful och äcklig tjej som du borde inte ens få leva-" innan han avsluta sin motbjudande kommentar, avbröts han av en kille bakom honom.

Då vände jag mig om och möttes av Martinus, med ett argt uttryck på sitt ansikte. Förvånande om du frågade mig.

"Hejsan min kära broder-" även där avbröt Martinus sin vidriga tvillingbror.

"Håll käften Marcus!" Skrek han argt.

Ett förvånat uttryck tog plats på Marcus ansikte och hans ögon spärrade upp, liknandes två golfbollar. Likadant hände med mig, varför blev han så sur?

Höll han inte med sin bror om att jag väderlös?

"Martinus, vad har flugit i dig? Ser du inte att det är Nora jag snackar om-" ännu en gång hann han inte avsluta.

"Det är det som är problemet. Håll käften & snacka inte så med någon!" Hans andetag var häftiga och hans bröst åkte upp och ner i en snabb takt.

Man kunde se att Martinus var allt annat än glad i stunden.

"Speciellt inte med Nora" viskade han, hopp om att jag inte skulle höra vad som lämnat hans läppar. Med det gjorde jag och en våg av chock åkte genom mig.

Vad menade han?

Våra blickar möttes kort innan han tog sig förbi det lilla gänget och knuffade Marcus hårt i axeln.