REMEMBER m.g ✓

E P I L O G

             

Kära dagbok,

Det var ett tag sedan jag skrev till dig, ett bra tag. Faktist så var det exakt 9 månader sedan & jag mår bra igen.
För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle må bra igen eller ha livslust.

Så hände det, jag blev tillsammans med Martinus. Världens allra underbaraste kille och pojkvän.

Han hittade mig vid sjön, när jag försökte lämna världen, min familj och honom. Marcus retade mig rejält förut men efter mitt vid sjön, vändes allt till en bra vändning.

På ett sätt är jag tacksam för den kvällen.
Men ändå inte. Jag skulle aldrig försöka något sådant igen, för det blev väldigt bra i slutändan trots det som skedde under den perioden.

Jag är så lycklig att jag får träffa Martinus varje dag, och jag är mer kär än någonsin. Min kärlek för den killen är oändlig och kommer alltid vara.

Det är som ett universum, ständigt växande, aldrig tar det slut, det bara expanderar. Och det allra finaste av allt, det är vackert och äkta.

Som vår kärlek.

2/8-18 // Nora Larsson

Leendes tittade jag upp, mötandes synen av Martinus blonda toppar och gnistrande ögon. Solnedgångens ljus fick hans bruna ögonfärg att synas extra mycket.

Färgerna som brann längst med himlen, fick denna kväll att framstå som vacker och förtrollande. Vi satt på en klippa ovanför sjön i Trofors med fötterna hängandes fritt under oss.

Den svaga brisen slet i min tröja som jag hade på mig, tyget var tunt men kylan bet inte på mig. Istället njöt jag av utsikten framför oss. Tagandes in denna stund.

Jag drog in ett andetag och andades lugnt ut, medan jag kände doften av sensommarens dofter i luften & Martinus parfym.

"Visst är det vackert" jag fick ett hummade svar ifrån Martinus bredvid och lutade mitt huvud mot hans axel. Dagboken hade jag lagt åt sidan.

"Jag älskar denna stund" suckade jag nöjt ut och stängde mina ögonlock.

Värmen smekte mina solkyssta kinder och fick huden att bli mer gyllene.

"Nora, jag älskar dig mer än denna stund" fnittrade han fram och kysste mig omsorgsfullt på kinden.

Värmen från solen var inget jämfört med hans läppar. Hans beröring fick mig att brinna inombords & känslan var behaglig.

"Och jag älskar dig Martinus" min viskning var låg men tillräckligt hög för Martinus att höra.

"Tack för att du räddade mig den där dagen vid sjön, då jag bad dig att komma ihåg mig"

plötsligt stelnade han till för en sekund innan han vilade sin panna mot min kind.

"Självklart, vad skulle jag göra utan dig Nora? Jag älskar dig så mycket att det näshan är omöjligt att älska någon så mycket som jag gör"

Jag log av hans ord och öppnade försiktigt mina ögon. Njutandes fortsatte jag att behagas av denna stund.

Tack Martinus. För att du minns mig oavsett vad.
'Remember me'

S L U T