REMEMBER m.g ✓

29/10-17

29/10-17

Martinus perspektiv

Med en chockad min i mitt ansikte, stirrade jag minst lika chockat på tjejen med det långa, varma håret som hängde löst ner.

Hennes ryggtavla mötte mig, då hon satt med ryggen till. Dock så vände hon sig sakta mot mig i dörröppningen, pågrund av mitt uttalande.

Hennes glittrande ögon som fick mig att tappa andan, mötte mina uppspärrade, djupa bruna ögon. De grönblåa ögonen utvidgades och liknande två bollar när hon såg mig.

De röda läpparna formades till ett 'o' när hon tappade sin talförmåga, likt mig. Jag tog ett försiktigt kliv in mot rummet.

Sköterskan som för bara några sekunder sedan fört ett samtal med henne, ursäktade sig och lämnade snabbt rummet. Antagligen för att vi skulle kunna prata, privat.

"M-Martinus" bara de fåtal orden hon yttrade fick mina insidor att värmas upp och glädjen att blomma.

De sista stegen sprang jag smått fram till Nora, resulterande att mina armar starkt omfamnade henne i en kärleksfull kram.

Hennes armar slöt sig omkring mig medan vi hade vår stund.

Glädjen över att hon äntligen var vaken efter dagar av tortyr och smärta, fick mina känslor att bubbla. Tårarna började trycka på av allt.

Jag som blivit överväldigad av glädjen, lät små droppar att droppa ner mot hennes sjukhuskläder. Tyget färgades lite mörkare där vätskan träffat.

Små snyftningar hördes från Nora, och jag kramade henne hårdare på ett milt sätt, så att hon inte skulle få ont.

"Du är vaken" mina ord var så tysta att det var svåra att uppfatta, trots det tycktes Nora höra dem. "Och du är här"

ett litet leende spred sig över mina smått blöta läppar av tårar, och motvilligt släppte jag ifrån vår underbara kram.

Trots att jag ville stanna i den för all framtid.

"Det är klart att jag är här, jag har besökt dig varje dag sedan.." hon tittade sorgset upp mot mig, då jag var längre än henne.

Varsamt tog hon tag i min arm som hängde slappt längst med mina ben. Nora nickade svagt åt min mening, visandes att hon förstod.

"Att du ens ville slösa din värdefulla tid på mig.." tagandes ett hårt men menande tag om hennes hand som greppat min arm, blev jag allvarlig.

"Klart att jag var här, klart att jag alltid kommer vara här! Min tid är värd att slösas på dig" Nora som tystnat, lät bara klockan i bakgrunden att höras.

"Förlåt" omsorgsfullt kramade jag åter om henne och lutade mig mot hennes vänstra öra.

"Säg inte förlåt, du gjorde inte fel. Du har aldrig gjort ett fel i detta" hon nickade försiktigt under min handling.

En låg suck lät jag höras från mig, och mjukt vilade jag mitt huvud åt hennes hår. Doften av hennes naturliga doft och sötma, nådde mina näsborrar & jag drog in det.

Ett lugn spred sig inom mig, bara av hennes underbara närhet som fick mig att bli lite svag i benen, tillsammans med hennes ljuvliga doft.

"Martinus" jag hummade som svar och andades ut efter. "Läste.. du brevet?" Hela jag blev stel av hennes fråga, då minnena av dagen svämmade över kort.

Nickandes obekvämt, försökte jag att lämna scenerna som spelades upp i mitt huvud. De var otäcka sådana.

"Hatar du mig nu?" Jag lät en liten oskyldig kyss att placeras i hennes hår. "Aldrig att jag skulle hata dig, varför tror du det?" Smått sorgset och besviket drog jag ifrån mitt ansikte från håret.

Skamset lät Nora blicken att ligga i marken. "Jag vet inte, jag skrev ju att jag gillade dig och jag antog att-" mina varma händer lät jag omfamna hennes kinder.

"Nora, jag kommer aldrig att hata dig"

Hennes röda läppar formade sig i ett oskyldigt leende som även fick mig att le.

Blä

Nu har Nora vaknat iaf och jag ska försöka bli mer aktiv men snart är det jul så:)

Rösta & kommentera puss