REMEMBER m.g ✓

31/10-17

31/10-17

Noras perspektiv

"Martinus låt mig få fråga en sak" han log ett milt leende mot mig & nickade smått.
jag harklade lite tyst för mig själv.

"varför bjöd du hit mig idag?" hans bruna ögon studerade mig inne i rummet vi befann oss i. Jag väntade tålmodigt på ett svar jag ville få höra.

Efter en liten tystnad med endast klockan på väggen ovanför som hördes, särade han mjukt på sina rosa läppar.

"jag ville fira halloween med dig idag & jag har en sak jag måste prata med dig om"

med rösten sänkt mot slutet av sin mening, sökte han efter ett bemötande svar från mig.

Pillandes på det lilla armbandet som prydde min rätt så bleka handled, nickade jag bara kort. Mina tänder lät jag bita i min underläpp, nervöst.

"Nora, jag tror jag älskar dig"

meningen som lämnat Martinus mun, fick hela min kropp att stanna i sin rörelse.
jag var stum & kunde inte säga någonting i den stunden.

Jag var i chock och kunde se i ögonvrån att han kollade intensivt på mig, som satt förstelnad i sängen.

Trots min chock försäkra jag vinkla mitt huvud upp & möta de intensiva ögonen som sökte efter mig. Jag kunde känna handsvetten bildas mellan fingrarna.

"v-va? Vad menar du- va?" Tycktes vara allt som jag kunde få ut ur min mun, tagen av hela situationen.

Han log sitt väldigt charmiga leende mot mig snabbt och greppade tag om mina händer som tappat all sin kraft. Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen som hävdes upp & ner i en snabb takt.

"Det jag menar är att jag tror jag älskar dig- förälskad i dig"

Ännu en gång försvann all luft ifrån min kropp och mina lungor brann säkert pågrund av brist på syre.

Jag blinkade mina ögon några gånger för att förstå allt.

"Gillar du, mig?" Frågan kom ut väldigt tyst och osäker, han kunde säga att allt han sagt var ett skämt, dock så skulle det nog inte ske.

Martinus nickade glädjefyllt mot mig med de mest tindrade ögonen jag sett.

Hans glada handling fick värmen själv att spridas längst med mina kinder och en röd nyans tog plats. Jag rodnade kraftigt.

Ett blygt leende kröp sig fram längst med mina läppar som tidigare varit formade i ett chockat 'o'.

"Gillar du mig då? Nora" nu var det Martinus tur att bli smått osäker och blyg i sitt kroppsspråk & det var något som jag fann gulligt.

"Jag har aldrig slutat gilla dig Martinus & kommer nog aldrig göra det, för du är väldigt speciell för mig" log jag fram med livfulla blågröna ögon

Jag hann inte uppfatta något mer än att jag kände ett par varma läppar, pressade mot mina, kärleksfullt. Martinus kysste mig.

Slut.

Skojar haha, förlåt för att jag inte vart aktiv men har velat ta det lugnt och har varit stressad osv.

Men hope u like it puss<33
Rösta & kommentera