REMEMBER m.g ✓

18/10-17

18/10-17

Kära dagbok,

Imorgon är det dagen, den stora dagen då jag äntligen slipper all skit här. Dagen då jag kan få ta ett riktigt lugnt och härligt andetag för att sedan falla in i en sömn.

Förhoppningvis kommer jag till en bättre plats, allt är bättre än detta.

Jag kommer dock sakna Martinus, väldigt mycket så himla mycket. Han har gett mig glädje i min sista dagar i livet.

Och jag tackar honom för att jag kan le ut i det sista iallafall. Jag kommer skriva ett eget litet brev bara för honom så att han kan få reda på allt. Där jag kommer förklara allt.

Jag ska ju ändå dö så det spelar ingen roll ifall jag berättar allt och exakt vad Marcus gjort mot mig. Ingen kan ändå skada mig när jag inte lever.

Inte Marcus. Ingen.

Rummet var tyst, inga elever befanns sig här. Allt var lugnt och stilla. Med min lilla bok på bordet framför mig, lutade jag mitt huvud i min hand som jag gjort förut.
Pennan låg stilla på de röda omslaget för boken och inga mer ord skrevs ner just nu.

Här fick jag vara för mig själv några minuter till innan alla i klassen skulle storma in och gorma ur sig svordomar och ord till varandra. 

De brukade inte märka mig, jag fanns inte för dem, jag vara vara osynlig. Tjejen som brukade sitta på bänken med en bok att läsa ur eller sitta & tänka för sig själv.

Tjejen som inte ville dra åt sig uppmärksamhet genom utmanande kläder eller överdrivet smink. Tjejen som inte gick ifrån kille till kille varje helg efter en hemmafest med starksprit.

Jag stannade alltid hemma med läxor att göra och musik att lyssna till istället. Sådana förbjudna saker låg inte i närmsta tanke hos mig. Sådant existerade inte i min värld för jag vågade dels inte träffa folk.

Tack vare Marcus hade en socialångest byggts upp i mig och varje gång folk granskade eller la en blick på mig blev jag svettig. Jag var så himla rädd för vad folk skulle kommentera eller göra mot mig.

Det hände ju inte att människor gav sig på mig, bara Marcus och hans äckliga vänner. Om det var tur eller inte tur visste jag inte. Ingen gick mellan deras påhopp eller avbröt deras respektlösa kommentarer.

Ingen gjorde någonting. För ingen brydde sig.

*

Ett högt skrik hördes i rummet och skräckslaget hoppade jag till av det plötsliga ljudet. En av de blonda tjejerna i klassen hade blivit jagad av några killar. Såklart var det Marcus kompisar då dem var överallt.

Den blonda tjejen som var rätt så klängig började hänga på killen vars namn var Pontus, han verkade inte har någon emot det.

Det gick tydligen rykten om att dessa två var på gång att bli något och var därför på varandra hela tiden för att kramas.
Något som inte inkluderades i mitt liv då alla i stort sätt hatade mig här.

Högljudda skratt flög ur de som satt vid den högra bänken längst bort medan mobilerna var i högsta hugg. Killarnas målbrottsröster var jobbiga när de ropade högt åt varandra.