jag önskar dig världen

Kapitel 9

På fredagsmorgonen vaknade jag upp av Audrinas skrik. Jag reste mig snabbt ur sängen, slängde på mig min morgonrock och gick fram till spjälsängen som stod mot väggen i mitt sovrum. Jag lyfte försiktigt upp Audrina medan jag hyschade.
"Jag vet, mitt hjärta, jag vet" mumlade jag.

När Audrina hade lugnat ner sig en aning gick jag bort till fönstret och drog upp persiennen. De mörka molnen hängde som ett tungt täcke över staden. Regnet öste ner och allt var grått och trist. Det var sorgens dag.

Klockan halv ett kom jag och Audrina till kyrkan. Det var bara Emilias föräldrar där eftersom begravningen egentligen inte började förrän klockan ett. När jag hade hälsat på Emilias föräldrar gick jag fram till altaret där kistan stod. Den var vackert prydd med alla Emilias favoritblommor. Mitt framför kistan stod ett foto på henne. Det var en fin närbild där Emilias leende var större än vad mitt någonsin skulle bli igen. Jag strök mitt finger på hennes kind.
"Jag älskar dig" viskade jag.

Jag knackade på ytterdörren till Emilias hus. Klockan var sex och jag och Emilia skulle på dejt. Jag hade mörka jeans, en vit skjorta och min svarta kappa. Mitt ljusbruna, hyfsat långa hår, hängde irriterande över ena ögat så jag hela tiden var tvungen att dra handen genom håret för att lägga det till rätta. I handen höll jag en bukett av nyinköpta röda rosor.

Emilia öppnade dörren och bådas läppar pryddes av leenden.
"Till dig, min fina" sa jag och log. Emilia tog emot blommorna och log.
"Vet du vad det här betyder?" frågade Emilia lurigt.
"Vadå?" frågade jag, aningen nervöst.
"Sex blommor" förtydligade hon.
"Vadå? Finns det ett blomspråk?" frågade jag och skrattade.
"Ja, faktiskt. Och jag kan det" svarade Emilia nöjt. Jag log. Hon kunde allt den där tjejen.
"Jaså? Så vad betyder sex blommor?" frågade jag och flinade.
"Att du tvivlar på mitt ord" sa Emilia och höjde ögonbrynen. Jag bet mig i läppen och skrattade lite generat.
"Vad betyder fem då?" frågade jag.
"Att du gör vad som helst för mig" svarade Emilia. Med ett flin plockade jag upp en av rosorna och slängde iväg den.
"Bättre?" sa jag flinandes.
"Mycket bättre" sa Emilia och kysste mig mjukt.

Försiktigt placerade jag min bukett med sju mörkröda rosor bredvid fotot. Sju mörkröda rosor betydde 'jag älskar dig och jag saknar dig så'. Några sekunder senare la jag en ensam röd ros uppepå kistan. Denna röda ros betydde 'du är mitt allt och jag räknar dagarna tills vi ses igen'.

Efter en lång och sorglig, men otroligt vacker, ceremoni var det min tur att hålla tal. Jag drog ett djupt andetag innan jag reste mig upp. Audrina låg i min famn och sov. Jag pussade henne mjukt på pannan innan jag lyfte över henne till Emilias mamma. Jag gick sakta fram till altaret och ställde mig där. Min blick svepte över den överfulla kyrkan. Det var så många där, så många som brydde sig om Emilia. Tystnaden var total. Återigen drog jag ett djupt andetag. Jag harklade mig.

"För 58 dagar sedan stod jag inför många av er och höll tal. Precis som idag. Den dagen hade Emilia tagit studenten och jag friade till henne. Det var lyckans dag. Tills den blev precis som denna, sorgens dag" började jag.
"Idag säger vi hejdå till den mest underbara personen som fanns, vi säger hejdå till himlens vackraste ängel. Emilia var den bästa flickvännen, den bästa vännen och den bästa dottern. Och jag kan lova er alla att om hon hade fått chansen hade hon blivit den bästa mamman och den bästa makan."

"Jag ska inte ljuga. Jag har varit ett vrak sedan Emilia dog. Jag har sörjt varje dag. Trots att jag vet att det inte är vad Emilia hade velat. Och ju mer jag har tänkt på det, desto mer har jag insett att hon har rätt. Varför ska jag ägna all tid åt att sörja över någon jag har förlorat när jag istället kan ägna tiden åt allting som denna någon har gett mig? För vet ni vad Emilia har gett mig? Emilia gav mig allt. Hon visade mig hur älskar och hur det känns att bli älskad. Hon gav mig kärlek i oändlighet. Hon gav mig mod och delade med sig av sina kloka ord. Hon gjorde mig till den jag är idag. Men viktigast av allt. Hon gav mig det finaste jag någonsin har kunnat önska mig. Vår dotter, Audrina" fortsatte jag. Mina tårar började rinna. Min blick förflyttades till Audrina som vaggades i Emilias mammas famn. Hon såg på mig med sina små söta ögon. Hennes ögon var fyllda av kärlek och hopp.

"Och jag kommer aldrig kunna tacka henne tillräckligt" avslutade jag.

•••
Detta var så sorgligt att skriva.. jag känner verkligen Gabriels sorg... Tror ni att han någonsin blir lycklig igen? Kommentera!!!!
Puss & kram <3