jag önskar dig världen

Kapitel 10

Veckan därpå bestämde jag mig för att ta med Audrina till ishockeyhallen. Jag kände mig redo att gå dit och dessutom behövde jag prata med mitt lag för att berätta att jag behövde ta en paus från hockeyn ett tag till.

Jag parkerade bilen på parkeringen utanför ishallen.
"Nu är vi framme, Audrina!" utbrast jag och böjde mig över hennes barnstol som satt i passagerarsätet. Audrina började sprattla. Med ett leende på läpparna klev jag ur bilen och gick till andra sidan, där Audrina satt. Jag plockade upp vinterjackan och vantarna som låg i väskan på golvet. Det var tidig höst och lite kyligt ute och därför hade Audrina redan på sig mössa, body, tjocktröja, strumpbyxor, mjukisbyxor och dubbla par sockor. Men eftersom det var kallt i ishallen och jag inte visste hur länge vi skulle vara där så klädde jag på henne vinterjackan och vantarna. Det var viktigt för mig att Audrina inte frös, vilket jag anade att hon gjorde eftersom Emilia var otroligt kallblodig och frös hela tiden. Eller så var jag bara överbeskyddande.

Jag lyfte upp Audrina och la henne mot min bröstkorg och gick in till ishallen. Så fort jag kom in till hockeyrinken susade alla minnen förbi mitt huvud. Jag hade saknat det här stället.

"Okej, det här är inte bra för mig" mumlade Emilia medan hennes blick svepte över ishallen. Jag vände mig mot henne och höjde på ögonbrynen med min förvånade, och nästan sorgsna, blick.
"Vadå?" frågade jag oroligt.
"Att dejta en hockeyspelare" förklarade Emilia. Jag förstod fortfarande inte och det såg Emilia på mig. Hon skrattade till.
"Det innebär att jag kommer behöva sitta i den här iskalla hallen dag in och dag ut" sa hon skämtandes. Lugnet spred sig inom mig. Äntligen kunde jag slappna av och visa Emilia mitt riktiga jag.
"Du behöver inte vara här varje träning och match ju" sa jag medan vi gick mot mitt lag.
"Det är klart jag måste! Och jag vill det! Jag vill se dig göra vad du älskar. Och om mindre än ett år kommer jag sitta här på läktaren med vår bebis och vi kommer heja på dig på varenda träning och på varenda match" svarade Emilia med ett stort leende på sina läppar. Jag tror att mitt hjärta hoppade över några slag när hon sa dem orden.

Jag närmade mig båset där jag och laget alltid samlades under träningarna. Min tränare, Dante, var ute på isen med resten av laget. När han fick syn på mig så blåste han i sin visselpipa och skyndade sig till båset med laget efter honom.
"Gabriel! Det var på tiden!" utbrast Dante när han kom in i båset. Han gav mig en klapp på axeln och flyttade sedan blicken till Audrina.
"Åhh lilla Audrina!" sa Dante böjde sig fram. Han drog sitt finger längs Audrinas kind och jag log. Jag vände henne om så att hennes rygg var mot mig mage vilket gjorde att Dante och laget såg henne framifrån. Hela laget hade nu samlats och alla stod och beundrade min fina, lilla Audrina.

"Så, har du bestämt dig för att komma tillbaka?" frågade Dante efter ett bra tag med prat om Audrina.
"Inte än" sa jag och bet mig i läppen.
"Kom ihåg att ju längre du väntar, desto svårare kommer det bli för dig att komma tillbaka i rutinerna" sa Dante. Med en tvekande blick tittade jag på Dante och sedan på mitt lag.
"Förlåt, men jag kommer lägga ishockeyn åt sidan ett tag. Jag har ett ansvar nu, Audrina behöver mig och vi två behöver tid. Jag måste prioritera, och jag är ledsen, men jag prioriterar Audrina över hockeyn alla dagar i veckan. Och ja, det kommer bli svårare ju längre jag är borta från hockeyn, men jag har inga rutiner att komma tillbaka till. Jag måste hitta nya rutiner för ingenting är, eller kommer att bli, som vanligt igen" sa jag menande.

Laget och Dante nickade förstående.
"Absolut, vi förstår. Men du måste ändå komma hit och hälsa på ibland" sa Dante och blinkade med ena ögat. Jag log.
"Självklart" svarade jag mjukt.
"Men, kom igen, vi tar en kort match nu" utbrast en av mina närmaste kompisar från laget. Jag log snett och förflyttade blicken mot Audrina.
"Kör på ni, jag passar Audrina" sa Dante. Jag tvekade och Dante märkte det.
"Gabriel, jag har fyra barn" påminde han för att försäkra mig om att jag kunde vara lugn med Audrina i hans famn. Och det lugnande mig, men trots att jag litade på Dante till hundra procent så var det svårt att låta honom passa Audrina, även om det bara var några minuter. Dessutom kände jag mig osäker på om jag verkligen skulle ge mig ut på isen utan alla skydd och sådant. Jag hade gjort det många gånger förr, men nu stod så mycket på spel. Om någonting hände mig så att jag inte kunde ta hand om Audrina, vad för slags pappa var jag då? Men å andra sidan, jag behövde släppa taget lite. Jag kunde inte fortsätta vara såhär överbeskyddande, det skulle inte fungera i längden. Och just därför sa jag ja.

Jag kände mig så fri och avslappnad på isen. För ett ögonblick kändes det som att allt var normalt igen. Att Emilia satt där på läktaren med sin gravida mage och sina tjocka vantar. Men det gjorde hon inte. Audrina hade tagit över den platsen och jag var glad över att jag hade henne, för jag visste att när hon blev äldre och vi hade fått ordning på våra liv så skulle hon sitta där på läktaren och titta på mig när jag spelade, precis som sin mamma.

•••
I näst kapitel kommer jag hoppa fram några år så att Audrina kan få en lite större roll!!! Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3