jag önskar dig världen

Kapitel 17

Senare den dagen, när Audrina låg och sov och jag satt i soffan och halvsåg på någon film, så plingade min mobil till. Johannas namn lyste på skärmen och det drog till sig min uppmärksamhet. Snabbt gick jag in på konversationen. "Hjälp" stod det i smset. Mitt hjärta började genast slå snabbare och hela kroppen blev på spänn. "Har det hänt något?" skrev jag tillbaka och väntade otåligt på svar. Minuterna gick och kändes som evigheter. Jag skickade sms efter sms, men Johanna svarade inte. Jag hade rest mig upp och gick nu runt i cirklar i vardagsrummet. Till slut gick jag in på hennes kontakt och ringde upp henne. Tonerna ljöd i luren och jag bad tyst för mig själv, om och om igen, att hon skulle svara.
"Johanna?" utbrast jag när tonerna tystnade.
"Jag.. jag behöver.. hjälp" stammade hon fram med hackig röst. Jag hörde klart och tydligt hur hon grät.
"Vad är det som har hänt?" frågade jag, närmare panikslaget.
"Ingenting, jag.. jag är bara rädd... och ensam.." viskade Johanna. Min hjärna gick på högvarv för att komma på vad jag kunde göra för att hjälpa henne.
"Jag behöver bara.. någon att prata med" fortsatte Johanna viska.
"Kom, kom hem till mig" sa jag. Johanna tystnade länge.
"Nej, jag skulle aldrig ha ringt dig" mumlade hon. Hennes röst lät inte lika hackig längre, men hon var långt ifrån lugn och okej.
"Jo, jo, du gjorde helt rätt, Johanna. Snälla lita på mig" bad jag.
"Jag litar på dig, men.." viskade hon, knappt hörbart.
"Men vadå?" frågade jag. Återigen tystnade Johanna.
"Jag borde inte umgås med dig" viskade hon efter ett tag.
"Snälla, Johanna. Vart du än är, ta en taxi och kom hem till mig. Jag kan inte lämna Audrina" sa jag bedjandes.

Till slut lyckades jag övertala Johanna att komma över till mig. Jag gav henne adressen och la inte på förrän jag hörde att hon var i taxin. Några långa minuter senare knackade det på min dörr. Jag skyndade mig dit och öppnade. Utanför dörren stod Johanna med rödsprängda ögon. Hon skakade och när hon såg mig vattnades hennes ögon. Innan jag själv visste ordet av det befann hon sig i mina armar. Jag höll om henne mjukt och viskade att allt skulle bli bra.

"Vill du ha någonting?" frågade jag när hon hade lugnat ner sig och vi hade släppt från kramen. Johanna skakade försiktigt på huvudet. Vi gick in till vardagsrummet och satte oss i soffan. Jag vände blicken mot henne och studerade henne ett bra tag. Hennes axellånga, blonda hår var rufsigt, men det gjorde mig ingenting. Hennes gröna ögon utstrålade rädsla och sorg. Jag förstod att det var något som var fel, men jag förstod inte vad.
"Vad ville du prata om?" frågade jag mjukt. Min fråga fick Johanna att vända blicken mot mina ögon. Hon såg på mig länge, utan att säga ett enda ord.
"Jag bara..." började hon, men avbröt sig själv.
"Jag är så rädd, så ensam" mumlade hon. Jag skakade på huvudet.
"Du är inte ensam. Jag finns här" sa jag mjukt. Johanna fnös och tårarna började återigen komma krypandes ur hennes ögon.
"Vi känner inte varandra, Gabriel? Jag förstår inte varför du bryr dig så mycket om mig. Varför hjälper du mig? Vad får du ut av det?" utbrast Johanna frustrerat. Jag ryggade bakåt av hennes plötsliga tonfall. Detta var något helt annat än hennes försiktiga, mjuka tonfall.
"Låt oss lära känna varandra då. Jag bryr mig och hjälper dig för att jag ser att du är en bra person. Jag ser att vi har mycket gemensamt och jag ser att vi skulle kunna bli jättebra vänner. Om du bara släpper in mig" sa jag lågt och menande.
"Nej, nej. Jag kan inte låta dig komma nära. Och jag är ingen bra person, jag kanske var det, men det har hänt för mycket som har ändrat mig. Och vi har ingenting gemensamt" svarade Johanna medan hon sakta skakade på huvudet. Jag förstod inte varför hon plötsligt var så avvisande. Jag försökte ju bara hjälpa till. Men jag insåg att hon inte var på humör för att fortsätta diskutera den saken så jag släppte det.

Efter en obekväm tystnad allt för länge så suckade Johanna och brast ut i tårar ännu en gång. Jag vände mig mot henne och log snett.
"Snälla?" bad jag.
"Jag är rädd, Gabriel" viskade hon svagt, men tårarna i halsen.
"För vad?" frågade jag mjukt.
"För dem som överföll mig. De kommer överfalla mig igen. Tänk om de överfaller mig igen" utbrast hon. Jag skakade på huvudet medan jag flyttade mig närmare Johanna. Stadigt greppade jag tag om hennes hand.
"Det kommer inte hända igen. Det var bara några skitungar som hade brist på sysselsättning" svarade jag lugnande. Johanna svarade inte. Hennes tårar fortsatte rinna, som att hon inte blev ett dugg lugnare av mina ord. Jag såg funderande på henne.
"För du vet väl inte vilka det är? Det är väl inga du känner?" frågade jag för att försäkra mig om att det bara var som jag sa, några skitungar som inte hade bättre för sig. Johanna var fortsatt tyst. Hennes brist på svar fick mig att bli orolig.
"Johanna?" frågade jag.
"Nej, jag kände dem inte" mumlade hon till slut. Jag pustade ut.
"Men jag menar, tänk om det händer igen. Se bara vad första gången gjorde mot mig? Jag är helt förstörd" utbrast hon. Jag nickade förstående.
"Det kommer inte hända igen. Nu finns jag här. Så fort du känner dig osäker, ring mig så kan vi prata tills du känner dig säker igen. Jag kommer skydda dig. Bara du låter mig" svarade jag. Johanna vände blicken mot mig. Hon tittade intensivt på mig. Det var som att hon debatterade med sig själv om hon ville låta mig hjälpa eller inte.
"Okej" viskade hon till slut och lutade sig mot mig så att hennes huvud placerades på min axel.

"Jag kommer inte lämna dig, Emilia. Förlåt för hur jag reagerade när du berättade att du var gravid. Men det har ingen betydelse längre. Det viktigaste är att jag är här nu, och att jag aldrig kommer lämna dig" viskade jag. Emilia log svagt med sina tårfyllda ögon. Hon nickade sakta för att sedan luta huvudet mot min axel där vi satt i hennes säng.

•••
Känner mig som Johanna just nu.. Fyfan vilken hemsk dag det har varit, ångesten är på topp. Lämna gärna några fina kommentarer som jag kan vakna upp till!! Älskar er
Puss & kram <3