jag önskar dig världen

Kapitel 16

"Godnatt, pappa. Jag önskaj dig väjden" sa Audrina när jag hade bäddat om henne i hennes säng. Jag log mjukt.
"Godnatt, mitt lilla hjärta. Jag önskar dig världen också. Och jag älskar dig mest av allt" sa jag och pussade henne mjukt på pannan. Audrina stängde ögonen. Jag satt kvar på sängkanten i några minuter och strök mina fingrar längs hennes panna. Lågt nynnade jag på en nattvisa och jag kunde se, trots att hon redan hade stängda ögon, hur hon sakta somnade.

Försiktigt stängde jag dörren efter mig och gick sedan in i köket för att plocka in disken från middagen. Klockan var bara sju och Audrina brukade gå och lägga sig senare, men idag hade varit en lång dag med både dagis och hockeyträning så hon var trött.

Det hade gått fem dagar sedan jag träffade Johanna och hjälpte henne till och från sjukhuset. Jag hade inte hört av mig, vilket jag, i princip, hade lovat. Därför satte jag mig på en av stolarna vid köksbordet med mobilen högsta hugg när jag var klar med disken. Jag gick in på smset som jag själv hade skickat från Johannas mobil. "Tur i oturen" hade jag skrivit i smset innan. Snabbt skrev jag in ett nytt meddelande. "Hur är det med såren?" frågade jag. Jag tvekade länge innan jag skickade det. Utan att lämna konversationen väntade jag spänt på svar. Det tog inte många minuter innan ett svar trillade in. "Vem är du?" stod det. Jag höjde förbryllat på ögonbrynen och skrockade. Jaha, så fort gick det att glömma mig. "Ouch" skrev jag, mest på skämt. "Gabriel" skrev jag sedan i ett nytt sms som jag skickade precis efter. "Men gud, förlåt!!" stod det i svaret från Johanna. "Såren läker fint än så länge!" fortsatte hon. Jag log. "Skönt att höra" svarade jag.

Långsamma minuter passerade utan att någon skrev någonting. Jag försökte gång på gång komma på något att skriva, men ingenting lät bra. Till slut trillade det in ett sms från Johanna. Jag fick ett energirus i kroppen och läste snabbt smset. "Vad är det som är tur i oturen förresten?" skrev hon och syftade på första smset som jag hade skrivit från hennes mobil. Jag flinade. "Att du träffade mig var turen i din otur att bli överfallen" skrev jag, med ironi, men även en gnutta sanning. "Jaså? Och varför var det så tur att jag träffade dig?" frågade Johanna i nästa sms. "För att du, som du sa, inte verkar ha några äkta vänner, men det kan jag vara!" skrev jag och skrattade åt hur töntigt det lät, men det var sant. Johanna var härlig och vi hade mer gemensamt än de flesta så vi skulle nog bli bra vänner. "Jag tror inte att det är en bra ide.." svarade hon och jag rynkade pannan i ett förvirrat ansiktsuttryck. "Varför inte?" frågade jag, nästan lite besviket. Minuterna gick och inget svar uppenbarade sig på skärmen. Till slut suckade jag och låste mobilen. Jag vet inte vad jag hade sagt som hade skrämt iväg henne, men något var det. Och det var synd för jag trodde verkligen att vi kunde bli bra vänner. Men jag ville inte tränga mig på, så jag lät det vara.

Väckarklockans dånande ljud fick mig att stöna till och irriterat trycka på snoozeknappen. Ännu en dag med dagis, jobb och träning låg framför mig. Jag gäspade av bara tanken, egentligen ville jag ligga kvar i sängen hela dagen. Men till slut lyckades jag ta mig ur sängen. Jag drog snabbt på mig ett par gråa mjukisar. Med en snabb blick granskade jag mig själv i spegeln. Mitt rufsiga, bruna hår spretade åt alla håll. Med en suck drog jag handen genom det ett par gånger innan jag hopplöst hämtade en keps istället som jag satte på huvudet för att dölja mitt hår.

Med försiktiga steg gick jag in till Audrinas rum. Hon låg och sov så fridfullt i sin säng. I hennes famn låg hennes älskade kaninsnuttefilt.

"Kolla vad söt!" utbrast Emilia och drog efter andan. Jag skrattade utan att vända mig mot henne.
"Vi kan inte köpa allting som är sött, Emilia" mumlade jag roat medan jag drog plagg efter plagg åt sidan på klädställningen inne i affären.
"Men kolla!" kontrade Emilia och jag var tvungen att vända mig om. Jag studerade gosedjuret i hennes hand. Det var en vit kanin med en ljusbrun nyans. Den var perfekt storlek och dessutom höll den i en rosa snuttefilt. Jag älskade den.
"Okej då, den köper vi" sa jag och himlade skämtsamt med ögonen. Emilia hoppade till av glädje och böjde sig fram för att kyssa mig.

Efter mycket om och men var vi på dagis. Audrina hade bråkat hela morgonen. Hon vägrade äta frukosten jag serverade, hon vägrade vara med på borsta-tänder-tävlingen, hon vägrade gå så jag var tvungen att ta med vagnen för att sedan ställa den på dagiset. Jag visste att morgnar som detta var mest jobbiga när jag skulle lämna henne på dagiset. Hon grät, skrek, sprattlade med ben och armar.

Och precis så var det idag. Varje gång hon var ledsen när jag lämnade henne på dagis fick jag ont i hjärtat. Det gjorde ont att se henne, personen jag älskade mest i hela världen, gråta och må dåligt på grund av att jag lämnade henne. Men jag var tvungen. Det skulle inte fungera att låta henne avstå från dagis varje gång hon var ledsen. Dessutom skulle hon lära sig att hon fick som hon ville om hon grät, och det ville jag inte.

"Audrina. Lyssna på mig" viskade jag medan jag höll henne hårt i min famn. Min hand låg på hennes huvud och hennes ansikte var begravt mot min bröstkorg.
"Jag kommer och hämtar dig om några timmar och då är det helg! Kom ihåg att grabbarna ska komma över och äta pizza med oss imorgon, det längtar du väl till?" började jag, för att försöka få henne att glömma varför hon var ledsen.
"Jag lovar att du kommer ha det jättekul på dagis, okej?" fortsatte jag medan jag lutade mig bakåt så att jag kunde se hennes ansikte som avlägsnades från min bröstkorg. Hennes tårar hade slutat rinna och jag log svagt. Försiktigt torkade jag bort hennes tårar och placerade några hårslingor bakom örat på henne. Jag kollade in i hennes bruna ögon och log lugnande.
"Jag önskar dig världen, Audrina" sa jag mjukt. Audrina nickade sakta och gav mig en sista kram innan hon hoppade ner från mitt knä och sprang iväg till sina kompisar. Själv pustade jag ut och log innan jag begav mig mot jobbet.

•••
Ett fint lite kapitel innan det börjar hända grejer.. Alltså jag har skrivit sååå långt på denna bok, är i princip i slutet nu och ojojoj vad det kommer hända grejer. Ni kommer aldrig kunna ana vad jag har för planer för denna bok... Och nästa bok.. herregud!! Jag orkar inte vänta!! Kommentera vad ni tycker och om ni är taggade!!
Puss & kram <3