Sommar i skärgården - En The Fooo novell

Kapitel 31 - nej.

- Nej? sa jag nästan med ett litet skratt och väntade på att dom skulle säga att det var ett skämt. Men det jag väntade på kom inte.  

- Tyvärr så måste vi, influensan går runt på jobbet och tre läkare har blivit sjuka, men vi kommer tillbaka till nästa helg, sa mamma positivt. Nästa helg är det försent, då har han redan åkt härifrån. Just där och då kändes det som min värld rasade samman. Detta hände inte, det här var inte sant. Allt det roliga som hade hänt dom senaste veckorna var som bortblåst. Ett stort svart hål dök upp i mitt huvud. Jag kunde inte åka härifrån, jag kunde inte lämna Felix, inte nu. Jag skulle dö av att sitta hemma och veta att jag kunde varit här istället, tillsammans med Felix. Jag svalde klumpen i halsen. 

- Nejnejnej, sa jag och skakade på huvudet. Jag höll på att bryta ihop. Jag hade inte ens förberett mig mentalt för att Felix skulle åka hem om några dagar, hur skulle jag då klara av att åka hem nu? 

- Jag kan inte åka hem nu, sa jag och kollade allvarligt på mina föräldrar. Aldrig att jag åker med hem. 

- Vi måste, sa mamma och ryckte på axlarna. Dom förstod verkligen ingenting. 

- Felix åker hem på fredag, jag måste få stanna, sa jag med en så lugn röst jag kunde. Men jag tror jag lät ner arg än lugn. 

- Vi kan inte stanna Alexandra, fortsatte min mamma att förklara för mig. Då slog det mig.

- Mamma och pappa, ni har inte tänkt på att jag är 16 år och klarar av att stanna här själv? frågade jag vänligt. 

- Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam i huset... sa pappa tveksam. 

- Snälla, ni vet att jag klarar det här, sa jag och dom funderade. Det här kändes verkligen inte lovande, jag kommer behöva åka hem. Jag kände det på mig.

- Det finns ju en del skumma typer här ute, sa pappa och jag suckade. 

- Låt oss diskutera det här själva lite, sa mamma och jag nickade och sprang upp på mitt rum. Direkt när jag kom in på mitt rum så stängde jag dörren och satte mig med ryggen emot den. Jag satte mig med mina ben uppdragna i fosterställning och kände hur tårar började rinna ner för mina kinder. Det var inte såhär det skulle ta slut, det var inte så här det skulle bli. Felix var den som skulle åka hem, inte jag. Mamma och pappa förstår aldrig, vuxna förstår aldrig. Dom kanske inte har varit unga och kära. Eller så har dom glömt hur det känns. Det är inte alltid kul i alla fall, det har jag konstaterat nu. Min mobil som låg på mitt sängbord började vibrera och jag hade först tänkt att ignorera samtalet. Jag kände verkligen inte för att prata med någon just nu. Allra minst med Felix, hur skulle jag ens kunna förklara det här för honom? Men min nyfikenhet tog över och jag reste mig snabbt upp för att svara. Gilles namn och bild lyste upp skärmen. Jag tvekade en sekund, men bestämde mig ändå för att svara. Försiktigt svarade jag och la mobil vid mitt öra. 

- Hej, sa jag med skakig röst. Gille må vara dum, men han förstod när något var fel. 

- Shit vad har hänt? frågade han oroligt. Hans fråga fick mig att gråta ännu mer. 

- Jag måste åka hem, fick jag tillslut fram mellan hulkningarna. Han frågade massa frågor om varför och jag försökte svara så gott jag kunde. 

- Alexandra jag löser det här! sa han och vet inte vad hans plan var, men jag hoppades att den skulle funka. 

Gilbert’s perspektiv: Efter att själv ha klantat till det rejält med Ebba och Julia, var det sista jag ville att se två av mina bästa vänner sårade. Skulle Alex åka hem nu visste jag att Felix skulle bli helt förkrossad. Och att hänga fyra dagar med en förkrossad Felix var inget jag ville göra. Att övertala folk är något jag är bra på, jag hoppades jag kunde övertala Alex föräldrar också. Jag öppnade hastigt dörren till stugan och möttes av Felix som hade duschat inne i huset. 

- Vad händer? frågade han förvirrat. Stackarn hade ingen aning om vad som höll på att hända. Hur förkrossad han skulle bli om det hände.

- Jag kommer snart, sa jag bara och gick mot min cykel som stod vid uppfarten på framsidan. Jag ska lösa det här, jag måste lösa det här.