Liv, 15 år, aldrig kysst

Kapitel 1

När väckarklockan tjuter ljudligt på morgonen sätter jag mig upp i sängen och börjar treva efter mobilen med handen. Jag klickar på Snooze och lägger mig tillrätta igen för att somna om.

Sekunden efter att huvudet träffat huvudkudden öppnas dörren.

"God morgon!!" kvittrar mammas glada röst."Dags att stiga upp" Hon försvinner lika snabbt som hon kom in.

Jag ger upp sömnen och bestämmer mig för att det är dags att vakna. Efter några ansträngda försök att öppna ögonen som bestämt vill fortsätta sova svänger jag benen över sängkanten och ställer mig på det kalla trägolvet.

När jag har letat fram en hårborste ställer mig framför helkroppsspegeln i rummet för att borsta håret. Jag ser den medellånga och morgontrötta gestalt av vad som ska föreställa en femtonårig tjej. Över näsan och under ögonen sträcker sig ett band av ljusa fräknar. De ljusblåa ögonen tittar avlägset tillbaka emot mig med tankarna någon annanstans. Det ljusrosa hår går ned till bröstet och är nästan alltid flätat i två utbakade flätor. Jag ler mot den sömniga gestalten i spegeln, som genast ler tillbaka.

Plötsligt hör jag någon stöna irriterat på andra sidan rummet. Först blir jag rädd, tills jag förstår att det bara är min enäggstvilling, Lea, som ligger och gäspar i sin säng. Hon masar sig nu också trött ur sängen och kommer fram till mig och spegeln."Hej" lyckas hon få fram innan hon gäspar igen.

Jag vet, jag vet. Liv och Lea, tvillingarna. Jag vet inte varför vi har så lika namn, men mamma och pappa tyckte väl att det var kul. Det hela är lite dumt egentligen, enligt mig.

Jag ler emot hennes spegelbild. Trots att vi är enäggstvillingar ser vi inte särskilt lika ut. Visst, hon har samma glasklara ögon och samma band av fräknar över näsan, men vi blev så trötta på att ingen utom våra närmaste vänner och familj kunde se skillnad på oss att vi båda färgade håret. Egentligen är vi båda honungsblonda, men jag färgade mitt hår ljusrosa och Lea färgade sitt svart först, men tyckte att det var lite för färglöst så hon färgade topparna röda. Nu brukar ingen ha något problem att se skillnad på oss, vilket är tur för vi har ungefär samma klädstil, bara i lite olika färgskalor.

Våra frisyrer är däremot väldigt olika, mer än själva hårfärgen då. Jag har oftast in- eller utbakade flätor, som jag nämnde, och Lea har nästan alltid håret utsläppt, uppsatt i en hästsvans eller i en bulle på toppen av huvudet. Förutom Lea har jag ett syskon till, en bror. Han är tre år äldre än oss och heter Daniel, eller Danny som vi kallar honom. Han är alltså omkring sjutton år gammal och känner sig redo att sticka ifrån vår lilla stad. Jag tror att Lea känner likadant, men inte jag. Jag älskar det här!

När jag har klätt på mig går jag ned till köket för att äta frukost. Det är helt nästan tomt där, men ett halvsmält smörpaket står på bordet. Medan jag brer två mackor snubblar Lea in i köket. Hon har håret uppsatt i en tofs på huvudet. Hon hittar alltid på nya frisyrer, men jag nöjer mig med mina ikoniska flätor. Dessutom känns det lite skumt att börja med något nytt nu. Lea lägger huvudet på bordet, vilket väcker mig ur mina tankar. Hon stänger ögonen. Lea brukar vara så här ibland. Dödstrött utan anledning.När jag vänder mig om tar hon en av mina mackor, och när jag tittar tillbaka är den halvt uppäten."Eh... Ursäkta mig?" Utbrister jag. "Vadå?" Frågar Lea och spelar oskyldig. Jag skrattar och räcker henne den andra halvan."Okej, lika bra att du tar den här också då". Hon ler uppskattande mot mig "Vad skulle jag göra utan dig?" frågar hon. "Svälta förmodligen" retas jag tillbaka "Men skynda dig, vi måste till skolan snart"

***

"Lea, my man" ropar någon. En kille, som jag känner igen som Niklas, kommer upp och kramar om Lea bakifrån. Hon kramar tillbaka. Vi står vid porten till skolan och skulle just gå in när Niklas kom upp till oss. "Nicke! My brother from another mother!" säger Lea. Niklas skrattar och släpper greppet om henne så att hon kan vända sig emot henne. "Sister from another mister" kontrar Niklas, eller Nicke, med. De båda skrattar och jag känner mig riktigt obekväm med att bara bevaka dem. När de börjar småprata lämnar jag den kalla november morgonen och går in till värmen.