Liv, 15 år, aldrig kysst

Kapitel 5

Halva december har redan gått, och jag vaknade upp på morgonen till ett behagligt snöfall. Det är bara måndag idag. En helt vanlig måndag.

I kontrast med snöfallet hade jag en obehaglig känsla i magen redan när jag vaknade. Adam hade inte smsat mig än. Inte på hela lördagen, eller på söndagen. Vet han inte att spela svårfångad är det värsta man kan göra? Det är ju då man förlorar intresse!

Det är inte viktigt i alla fall. Det viktiga är att det är Spanska lektion idag, och jag vill till Spanskan.

Jag drar på mig en grå hoodie och ett par jeans, och sätter i tidsnöd bara upp mitt hår i en hästsvans.

Direkt när jag kommer till skolan kämpar jag mig igenom diverse lektioner. Vem bryr sig egentligen om matte? Och bild? Men det blir matte och det blir bild, även fast att jag inte vill. Det är tråkiga ämnen, speciellt bild. Jag är bra i det, visst, men jag har inget att göra. Jag målar på mitt slutarbete, ett landskap med små gröna kullar och fluffiga vit-grå moln. Matte är i alla fall ett någorlunda tidsfördriv, jämfört med det är bild olidligt.

Men så säkert som att det blir matte och bild, så blir det tillslut Spanska. Jackie följer mig som vanligt dit och stannar lite med mig för att prata. Hon undrar hur jag ska göra med So provet vi har på onsdag. När hon måste gå till Franskan lämnar hon mig kvar med ett leende och en vinkning, och sedan är hon borta. Jag ser mig om efter Adam, men han är inte där, och inte Ida heller. Jag står själv och väntar på att läraren ska släppa in oss.

Jag tar som alltid min plats längst bak i klassrummet, lite ängslig till mods. Jag hoppas till Gud att ingen ska sätta sig bredvid mig, men när alla tagit sin plats och Ida fortfarande inte syns till börjar jag ångra mig. Tack vare förkylningstider och det halvtomma rummet känner jag mig inte helt värdelös. Det är fler än bara jag som sitter ensamma.

Läraren börjar berätta om vårt sista arbete innan jullovet. Plötsligt känner jag mig lite dum som längtat hit under hela helgen.Hela dagen har gått åt helskotta...

Men, inte långt efter att jag tänkt den tanken öppnas dörren. Adam skyndar sig in och ber om ursäkt för att han är sen: "Förlåt att jag är sen, vi hade Historia prov om första världskriget"

"Det går bra Adam. Sätt dig bara på din plats"

Han nickar och skyndar sig till en ledig stol på tredje raden. Adam vänder sig om och ler snabbt mot mig innan han lägger tillbaka sitt fokus till läraren. Hon fortsätter förklara: "Uppgiften är en presentation... ni kommer att jobba två och två... grupparbete... era val... högtider i Sverige... jag vill inte se någon jobba ensam"

Jag ignorerar det mesta läraren säger. Jag hatar grupparbeten, i alla fall när det är i det ämne jag inte riktigt har några vänner i. So, svenska eller No, det hade jag klarat, men Spanska?

Jag bestämmer mig för att vänta ett tag och så att läraren inte parar ihop mig med någon jag inte känner och sedan meddela Ida på Snap. Jag räcker upp handen för att berätta min plan för läraren. Samtidigt har klassrummet brutit ut i panik och elever springer kors och tvärs för att para ihop sig. Läraren verkar inte se mig i paniken, hon står och pratar med en annan elev som ställer frågor om arbetet.

Skrapandet av en stol och en skugga vid mitt bord väcker min uppmärksamhet. Plötsligt står Adam framför mig.

"Behöver du hjälp?" frågar han lite lättsamt och kör händerna i fickorna.

"Eh, antar det. Bara en fråga om arbetet"

"Jag med" säger Adam lite snabbt, kanske rentav nervöst "Fast till dig. Du kanske inte är lärare men jag behöver en partner" Det tog mig en stund att förstå vad han så klumpigt etablerat. Han... han ville ha mig som sin partner?