Liv, 15 år, aldrig kysst

Kapitel 4

Det är inte förrän på fredagen vi får någon ytterligare kontakt.

"Ville du ha skjuts?" frågar Jackie mig när vi går ut ifrån klassrummet.

Vi har redan slutat, och klockan är visserligen bara tio över tre, men Jackie har ju med sig sin moped idag.

"Ja, det vore jätte snällt" svarar jag och ler glatt "Lea har ju dessutom fotbollsträning snart, och jag orkar inte vänta själv på bussen i 20 minuter"

Jackie skrattar lite.

"Bra, då säger vi det. Idag är nog sista dagen jag kan ta min moppe till skolan. Det snöade ju så mycket förra veckan. Det var ett under att det hann smälta bort"

"Eller ett straff. Jag önskar att det skulle snöa lite mer!"

Jackie skakar på huvudet, som för att säga "Here we go again..."

Så fort jag har satt på mig extra hjälmen och hoppat på mopeden så plingar Jackies mobil till. Hon tar ut den ur fickan på sin hoodie och svär lite under andan medans hon löser sms-et: "Shit också!"

"Vadå? Vad är det?" frågar jag.

"Det var pappa. Jag glömde bort att jag måste vaccinera mig. Jag måste göra det idag, och snart. De stänger fyra"

"Varför ska du vaccinera dig?"

"Jag ska ju till Afrika över jullovet" förklarar Jackie "Men du. Jag måste ändå hämta mitt vaccinations kort hemma först, jag kan skjutsa dig så långt som hem till mig, men sen måste jag åka direkt"

"Det går bra. Jag kan gå sista biten. Det är ju inte så långt att gå, kanske en kvart bara"

Jackie ler tacksamt emot mig.

"Tack. Jag glömde helt bort det här. Förlåt"

Jag svarar att det såklart går bra. Jackie stoppar tillbaka mobilen i fickan och startar motorn. Vi rullar av stödet och hon börjar köra hem till henne. Det låter rätt högt, hon har inte en sådan där tyst el moppe, direkt. Jag sluter mina armar om hennes bål för att hålla mig kvar.

Hon kör snabbt. När vi når hennes hus stiger jag av och ger henne hjälmen och en kram innan hon springer in till huset. Jag börjar långsamt hå därifrån. En liten stund senare hör jag hennes högljudda moppe köra iväg mot närmaste vaccinations klinik. Vart det nu ligger har jag ingen aning om.

Jag fortsätter att långsamt gå längst de tomma gatorna i det lilla bostads området. Jag tar fram mobilen och kollar klockan, 14:43, och nynnar lite tyst för mig själv på Fix You.

Plötsligt hoppar en hund fram och skäller glatt mot mig. Jag är nära att ramla av bara chocken. Det är ingen liten hund heller, det är en nästan fullvuxen St Bernard.

Jag faller till knä och klappar den. "Hej tjejen" säger jag när den plötsligt slickar mig I ansiktet. "Ta det lugnt, va?" Tillägger jag med ett skratt.

Ägaren till hunden springer emot mig. Jag plockar upp kopplet som han tappat och räcker det emot Adam när han flåsande når fram till mig.

"Förlåt. Jag tappade kontrollen när Ludo bara skenade iväg" säger han och pustar ut.

"Det gör inget" svarar jag och kliar hunden, som tydligen heter Ludo, bakom öronen. "Hej igen, förresten" säger jag med ett bländande leende.

"Hej" ler Adam tillbaka. Han har tagit emot kopplet nu. Jag fortsätter att rafsa Ludo bakom öronen. "Han verkar gilla dig"

"Man får väl hoppas" säger jag och reser mig. Jag borstar av mig lite smuts. "Är det din hund?"

Adam nickar.

"Ja, det är det" svarar han. Det är lite tyst en stund. Nej, nej, nej! Jag som varit så bra och avslappnad hittills. Kom igen! Säg nåt, nej, fråga nåt! Min kropp reagerar innan hjärnan.

"Bor du i närheten?" Hör jag mig själv säga.

"Aa, bara några minuter i den riktningen" svarar Adam och pekar åt ungefär samma riktning som det är hem till mig. En liten omväg skulle inte göra nåt. Jag har ju inte bråttom till, ja, inget alls.

"Vill du ha sällskap hem? Jag bor också åt det hållet" svarar jag. Guuuuuud, vad säger jag? Han kom nyss från det hållet! Han måste ju gå mycket längre med Ludo!

"Gärna" säger Adam och strålar. Jag andas ut. "Men jag måste rasta Ludo först. Har du kanske lust att följa med?" Han trevar lite med orden.

"Ja, jag har väl inget annat för mig" Nej! Det där låter som om jag bara följer med för att jag inte har något bättre för mig. Det har jag visserligen inte, men jag vill ju gärna spendera tid med Adam. Han får inte tro att det här är som ett andrahands val till följd av mitt tomma schema.

"Jag- Det vore trevligt" rättar jag mig snabbt. Adam verkar inte ha känt av min inre panik. Han är kanske inte lika nervös som jag.

"Kul!" Jag ser lättnaden skölja över hans ansikte. Okej, jag hade fel, han är skitnervös.

Vi börjar gå i motsatt riktning från vart vi båda bor. Det börjar lite stelt, men tillslut bryter Adam tystnaden. Efter det går saker mycket mer naturligt fram. Det är fortfarande inte helt felfritt och ibland faller vi båda i tystnad, men samtidigt slappnar vi båda av mer och mer i varandras sällskap. Efter ungefär en halvtimmes promenad vänder vi tillbaka.

När vi börjar närma oss hans hus tror jag att vi båda börjar att instinktivt gå långsammare. Jag märker av när han börjar sakta ned och förstår att vi är nära. När vi väl kommer framtill ett vitt trähus med ett rött staket så har vi helt upphört att gå.

"Är det här du bor?" Frågar jag och ser på huset. Det är fint, typiskt 'svenskt' kan man säga. Lite färglöst kanske, men fint. Jag vet ju inte hur insidan ser ut.

"Japp" svarar Adam . Jag ser ned på mina fötter. Det enda som fyller tystnaden är Ludos flämtande och gläfsande.

"Jag antar att det här är hejdå" säger jag.

Hur ska jag göra nu? Ska jag krama om honom eller bara vinka... eller vadå?

"Ja. Det är det väl" Adam står lika stilla som jag.

Jag vet inte om jag läser hans signaler fel, men det känns som om han lutar sig in lite för att ge mig en kram. Jag går in i panikläge och börjar gå baklänges.

"Aja, då ses vi skolan ses antar jag. Tack för det här. Det var trevligt" säger jag och vinkar.

Jag är rätt säker på att Adam bara stirrar på min ryggtavla, förvirrad, när jag vänder mig om och bara gå.

Så fort jag går runt hörnet och svänger in på nästa gata börjar jag springa. Jag måste bort från det här usch! Jag stänger ögonen och skrynklar ihop mitt ansikte i en grimas. Varför gör jag alltid så här?

Det värsta är att nu måste jag vänta i två dar innan vi ses igen, och vad ska jag göra då, för att rädda situationen.

Aaargh! jag blir så irriterad på mig själv!