Liv, 15 år, aldrig kysst

Kapitel 2

Tror du att alla sliskiga, romantiska tonårsböcker- och filmer är gjorda åt alla tonåringar? Nej, eller jo, såklart, men det är bara vissa som förstår situationerna huvudrollen befinner sig i. Du vet, alla dom som känner igen sig i den töntiga/outsider/plugghäst rollen. Alla de som lever i fantasivärlden att detta kan hända dem med, såna som jag. Inte såna som Lea.

Jag klagar inte, men varje gång jag ser en film eller läser en bok i den genre (vilket är ganska så ofta) så får jag också det där suget i magen efter en pojkvän som skulle gå till andra sidan jordklotet för min skull. Men jag har lite gett upp på att det kommer att hända, iallafall nu i högstadiet. Jag går ju ut nian i vår, så kanske på gymnasiet, men fram tills dess tror jag inte att någon i min skola är intresserad av mig, och jag skulle troligtvis inte vara intresserad tillbaka, om man inte räknar med några få undantag.

Jag har inte kunnat släppa tanken på den där killen, Det stora blå (Jag vet ju fortfarande inte vad han heter, men jag har liksom vant mig vid det nu)

Veckan slutar och nästa ska strax ta vid. Jag pratar med Jackie på söndag morgonen. Vi pluggade inför vårt religions prov på torsdag och vi förhörde varandra på instuderingsfrågorna. När vi var klara satt vi tysta.

Jag kunde höra henne knappa på sin dator genom högtalartelefonen, och jag gjorde detsamma, men vi la inte på. Det var trevligt med lite bakgrundsljud. Mamma är på yoga, pappa behövde åka in en sväng till jobbet och Danny och Lea sover fortfarande. Lea var ute rätt sent igår med Nicke-Niklas och ligger och snoozar på soffan. Hon orkade inte med mitt 'oljud' när jag knappade på datorn. Lite okänsligt av mig att hålla på när hon sover kanske, men jag tycker faktiskt att hon överreagerar också.

Efter ett tag lägger jag ifrån mig datorn på huvudkudden och bara sträcker ut mig på sängen. Jag knäpper händerna över magen. "Du" säger jag. Hon slutar knappa och det blir helt tyst en stund. "Ja?" lyder svaret. "Du vet den där killen jag pratade om på lunchen i fredags?" frågar jag. "Ja, han den nya killen?". Jag nickar till svar, men kommer på att hon inte kan se mig och säger ett kort "Ja"

"Vad är det med honom då?" frågar Jackie lite frånvarande och knappar på datorn lite tankspritt. Jag funderar lite över jag ens ville prata med henne om. "Nä, inget särskilt egentligen. Jag tycker bara att han var rätt söt". "Det kan jag förstå" säger Jackie. "Vadå? Vad menar du?" funderar jag högt. "Jo, men, halva skolan trånar ju efter honom, eller en del iallafall". Hjärtat sjunker lite i bröstkorgen vid hennes ord. "Aha, Aa" mumlar jag.

Jag tror att Jackie hör det besvikna i min röst. "Nej men, inte så" svarar hon. Jag förstår inte vad hon menar, och det säger jag också.

Hon förklarar sig: "Asså många gillar väl hur han ser ut och så, men inte så många har nog hunnit prata med honom än. Jag vet att han blev kompis med Karl och hans gäng. Jag tror han och den där Nicke blev vänner också. Kolla med din syrra". Ja, det var smart. Jag kanske ska göra det när hon vaknar, eller i morgon i alla fall. "Vet du vad han heter?" frågar jag. Jackie täcker efter en stund "Jo, Adam var det".

Jag funderar på namnet. Smakar på det, kan man väl säga. Adam. Det är inte så spännande, och ganska generiskt, men det passar väl. Adam. Adam. Hmm... lite skumt.

"Du då? Vad tycker du om honom?" frågar jag. "Jag vet inte, har ser väl okej ut, men asså, jag har ju inte pratat med människan". "Människan?" säger jag och skrattar lite. "Ja, eller vadå?". "Vet du vad jag kallar honom? Det här är så pinsamt, men ändå?" säger jag. "Okej, säg!" befaller Jackie. "Det stora blå" säger jag och håller för ansiktet med händerna. "Det stora va?!" jag hör Jackie skratta genom luren. Det hela är så pinsamt att jag inte kan låta bli att fnissa lite åt situationen jag med.

"Asså ibland förstår jag mig inte på dig" säger Jackie när hon lugnat sig lite.

***

Och så är det måndag morgon igen, grå och kall, och faktiskt lite mysig. Jag är faktiskt ganska glad, det är Spanska idag. Jag känner mig obekväm i korridoren och låtsas inspektera mina nymålade naglar igen, de är en ljusrosa och mjuk brun färg. Jag målade dem igår när jag hade tråkigt.

Äntligen kommer läraren och jag skyndar mig in och sätter mig längst bak i klassrummet igen. Folk väller in och Ida, en tjej i min parallellklass som jag har pratat lite med då och då, sätter sig ner bredvid mig. "Hej" säger hon och ler lite. Jag gör detsamma och vi pratar lite artigt. Vi pratar om spanska läxan, om hon har fått tillbaka svenska uppgiften från förra veckan än och om varför vi inte gillar skolans tyska lärare. När Ida är i mitten av ett argument går han in i klassrummet. Ja, han. Du vet redan vem jag menar. Jag söker efter hans blick, försöker få den att se mig. När vi får ögonkontakt tittar jag bort igen, blixtsnabbt. Jag borde kanske prata med honom, men inte här, inte nu.

Ida skrattar lite, jag låtsas skratta med och lägger till ett "Verkligen" trots att jag inte vet vad hon just sa. Tack och lov köper hon det, och strax därefter avbryter läraren vår konversation genom att starta lektionen. Jag suckar och slår upp min bok.

När jag kommer ut ur klassrummet står Isak en bit nerför korridoren och pratar med några tjejer och killar jag inte känner. Vi får ögonkontakt och jag vinkar lite. Han höjer på ögonen och växlar sin blick mellan mig och något bakom mig. Jag förstår att han försöker säga något. Jag vänder huvudet för att se bakom mig och får syn på Adam. Han tittar bort, så som jag gjorde tidigare. Jag ler lite och känner mig smickrad av något slag, även om det som hände inte var så stort. Ögonkontakt då och då var tydligen tillräckligt för att få mig att rodna. Jag har verkligen ingen erfarenhet.

Jag vänder tillbaka blicken mot Isak och ser honom vicka på ögonbrynen. Jag fattar vad han föreslår och jag skakar på huvudet med ett leende och vänder på klacken för att gå därifrån. Längre ned för korridoren ser jag Felicia och Jackie gå och prata. Jag springer fram till dem. "Hej, Jackie! Hej, Lisa!"

"Hej" ljuder svaret. "Hur är det med dig?" frågar Felicia. "Bra, du då? Ni har väl också lunch nu?" undrar jag. "Ja det har jag" svarar Felicia. Jag ler till svar och lägger till ett "Bra!".

Jag och Jackie går i samma klass, C1, men Felicia och Liam går i C2 och Isak går i D2. Därför känner ingen av oss riktigt Isaks andra vänner, de går i ett annat arbetslag. Det är vanligare att C och D klasserna samarbetar inom arbetslagen med lektioner, utflykter etc. Då är det vanligare att träffa vänner från ditt eget arbetslag och svårare att inte lära känna de från det andra arbetslaget. Jag känner Isak genom No:n. Vi är sex klasser i 9:an och varje No grupp är en blandning av två klasser. Indelningen ser väldigt slumpvis ut och går C2 och C3, D1 och D3 & C1 och D2. Men sen är varje 'blandad klass' indelad i två också, så jag har inte ens Fysik eller Kemi med Jackie.

När vi kommer till matsalen är den nästan smockfull med folk. Jag går först in och ställer mig i kön. Det är inte förrän jag vänder mig om för att säga något som jag inser att Jackie och Felicia står kvar i ledet utanför matsalen. Någon lärarassisten som står och släpper in folk här inte låtit dem gå in än. Jag känner hur oron sprider sig magen. Måtte dem få komma in snart, jag vill inte behöva sitta själv.

Jag sluter armarna om mig själv, eller ja, lägger dem i kors, så att de fungerar som en slags skyddande sköld. Jag rör mig försiktigt fram i kön med armarna i kors och slänger då och då en blick bakom mig för att se hur det går för Jackie och Felicia.