Liv, 15 år, aldrig kysst

Kapitel 3

"Oj, hej" säger jag och drar bort några hårstrån som ramlat ur min fläta bakom mitt öra. "Du är ny här, va?"
Smart replik. Varför sa jag det?
"Jag heter Liv" säger jag och sträcker fram handen.
Jag ångrar mig direkt och vill helst rycka tillbaka handen igen. Han måste tycka att jag är jätte skum. Ja, han. Det Stora Fricking Blå! Innan jag hinner göra något greppar han dock tag i min hand och skakar den lite löst.
"Adam" svarar han.
Det visste jag redan från Jackie, men det kan jag ju inte svara.
"Liv" svarar jag och Adam skrattar till lite när jag säger det. Jag känner mig förvirrad.
"Ja, du sa det"
Jag känner mig lite förnedrar men försöker att inte låtsas om det.
"Ja, men det är viktigt namn att komma ihåg" säger jag och lägger till ett litet skratt på slutet för att få repliken att verka lite mindre stel. Adam ler och ser mig i ögonen innan han svarar: "Jag lovar att inte glömma det i så fall, eftersom att det är så viktigt"
Det är inte förrän någon bakom oss ropar "Men gå, då!" som jag inser att vi håller på att stoppa upp kön. Vi släpper varandras hand och rör oss snabbt fram i matkön. Jag insåg inte ens att jag inte släppte hans hand efter att han tog den och vi skakade.
Adam tar ett fat och ser på mig medan jag gör detsamma.
"Du vet, det känns som om jag sett dig någonstans" säger han.
"Det är säkert min tvilling. Om du ser någon som går omkring och ser ut som mig fast med svart och rött hår så är det Lea" förklarar jag.
"Nej, det är nåt annat" säger Adam. Plötsligt knäpper han med fingrarna i luften och pekar på mig. "Vi har spanska tillsammans. Ja, så är det. Du har väl också Maria?"
Jag nickar.
"Jo, det har jag"
"Jag visste det! Du brukar väl sitta längst bak i klassrummet? Bredvid hon, eh, den där tjejen..."
"Ida?" frågar jag.
"Precis! Förlåt, jag kan liksom inte alla namn än" förklarar sig Adam och ler ursäktande.
"Inga problem. Det kan ju inte vara så lätt?" svarar jag och ler så vackert jag kan "Vad tycker du om skolan än så länge?"
Vi har redan kommit fram till maten. Adam slevar upp lasagne åt sig och frågar sedan mig om jag vill ha. När jag svarar ja lägger han upp åt mig med.
Adam svarar på min fråga om skolan och frågar sedan mig om hur jag tycker skolan och lärarna är, vem som är min favorit lärare och sånt där. Jag hinner knappt svara innan vi dras mot olika håll.
"Hej, Adam! Kom hit!" ropar Karl från andra sidan matsalen.
Adam ler ursäktande emot mig. Innan jag hinner svara kommer Felicia och Jackie fram och börjar leda mig mot ett bord. De har redan kommit in och hämtat mat medan jag har stått och pratat med Adam, och ingen Sv den verkar inse vilken otjänst de gör mig.
"Vi ses kanske senare då" hör jag honom säga.
Jag vrider på huvudet så att jag kan se honom och skickar iväg ett leende tillsammans med en tumme up. Adam ler varmt innan han vänder på klacken och börjar gå till Karl som glatt står en bit därifrån och vinkar över honom.

***

"Hej" hör jag Adams röst när jag går förbi i korridoren. Jag skickar honom ett varmt leende och svarar ett snabbt "Hej" samtidigt som jag fortsätter att gå. Jag kan se att Adam ler tillbaka innan jag vänder huvudet fram och fortsätter gå igenom korridoren. Ungefär så ser mina två följande veckor ut. Iallafall är det vad jag kommer ihåg av dem.
Måndag till fredag är det där lilla ordet det som jag ser mest fram emot under hela dagen. Att stöta på Adam i korridorerna, och att försöka prata lite med honom innan spanska lektionen.
Självklart försöker jag klä mig i mina allra snyggaste kläder, med blandade resultat, och på måndag och torsdag försöker jag att ha på mig röda tröjor, eftersom att det är då jag har spanska. Jag har nämligen hört att rött är den mest attraktiva färgen och att du troligare kommer att ses som en möjlig romantisk partner, vilket jag såklart vill att Adam ska tycka om mig.
Jag vet inte så mycket om honom, men av det vi pratat om och av de intryck jag fått så verkar han vara en rolig och trevlig person, och så är han ju fantastisk att titta på. Hans ögon är så vackra.
Jag söker ofta efter hans blick under spanska lektionerna, men om jag någon hång fångar den tittar jag snabbt bort igen, i bästa fall vågar jag hålla kvar blicken tillräckligt länge flr att le lite snabbt.
Det är något med honom som gör mig så nervös.