Crushing on Harry \\ Larry stylinson //

Kapitel 13

LOUIS POV.

Nästa dag vaknade vi runt 10:00. Det var en vardag men mamma hade ringt skolan och berättar vad som har hänt. Vi borstade tänderna och gick till våran matbord. Till min förvåning ser jag mamma stå och steka pannkakor.

-Godmorgon mamma, vad gör du hemma? Ska du inte vara på jobbet? Frågade jag fundersamt.

-Jag tog förmiddagen ledigt. Jag ville bara säga att jag hörde när du skrek inatt och jag tänkte anmäla er till en stödgrupp med ungdomar med olika problem bara så att ni får en chans att prata, hur låter det? Sa mamma.

-Jag tycker att det låter som en bra idé! Vad tycker du Lou? Frågade Harry.

-Ja, det kan väll vara bra, men när är det? sa jag och gäspade.

-Öööööm.... Nu om en timme så ni får skynda er lite, sa hon medan hon kollade på klockan.

-Okej, sa jag och Harry i kör och satte oss ner för att äta.

//••••//

Efter 45 minuter satte vi oss i bilen och åkte mot ett mental center som de kallade det och vi var till och med 5 minuter tidiga.

Vi gick in och satte oss i en av stolarna som bildade en ring. Minuterna gick och fler och fler kom och satte sig i ringen. Tillslut började en man i medelålder prata om varför alla är här och hur det skulle gå till. Man skulle tydligen få en boll och den som hade bollen skulle få prata om sina problem.

Den första som fick bollen var en tjej-typ våran ålder-som heter Fanny.
Hon hade blåa ögon och kort mörkblont hår med lugg. Hon var även överviktig och hade 5 donuts i sitt knä med några kakor bredvid.

-eeeh... Hej jag heter Fanny och jag är bipolär, jag har psykisk sjukdom och är överviktig, sa Fanny.

Hon tog en tugga av sin donut och fortsatte sedan.

-Om ni inte vet var bipolär är så är det att under en viss period kan man vara deprimerad och sedan snabbt byta till att man typ är hög på livet, sa hon och fnittrade lite när hon sa det sista.

Hon åt resten av donuten i en tugga och fortsatte en en gång.

-Jag är här för att min mamma ville det... Och förstås för att man får gratis mat, sa hon och flinade.

-Är det någonting mer du vill dela med dig? Sa mannen.

Då började Fanny gapskratta.
Det var nästan lite läskigt... Efter några långa minuter av Fannys skratt slutade hon och bara stirrade upp i taket. Jag blev ännu lite mer rädd och tog tag i Harrys hand. Han kollade på mig med en förvirrad min och syftade på att Fanny uppförde sig konstigt.

Hon kollade snabbt ner och fixerade sig på min hand som höll Harry.

-Sååå... Ni två... Är ni... Gay...? Sa hon med hennes ögon uppspärrade som om hon var hypnotiserad.

-Eeh... Ja, sa jag och svalde en klump i min hals.

-Så gulligt, omg jag önskar att jag hade en kärlek som er, rabblade hon med ett stort leende och med vanliga ögon.

Bipolär huh...

-Fanny skulle du kunna lämna rummet, jag tror att du skrämmer dem andra, sa mannen som verkade ha kontroll över allting.

-Varför? Sa hon och kollade på mig rakt in i ögonen och sa:

-är du rädd?

-Ööm... N-nej, sa jag nervöst.

-Bra! Sa hon glatt.

-okej då stanna... Vi fortsätter... Louis och Harry, kan ni berätta varför ni är här, sa mannen lugnt.

-Hej allihopa jag är Harry och det här är Louis, sa Harry.

-Som ni redan vet är vi Gay och vi har blivit överfallna två gånger, sa Harry tyst.

-vad gör ni för att inte tänka på allt detta, är det någonting ni vill dela med er av, frågade mannen.

-Eehm... Vi båda gillar att sjunga, sa Jag och log.

-Perfekt! Kan inte ni sjunga någonting, har inte ni någon låt som ni båda kan och vill sjunga? Sa mannen glatt.

-Vi har en låt som vi skrev tillsammans som heter Over again, sa Harry.

-Perfa' jag har en gitarr om någon av er kan spela, sa mannen.

-Jag kan, sa jag glatt.

Jag tog gitarren från killens hand och gav klar tecken till Harry. Vi började från andra versen eftersom att det var bådas favorit. Harry började sjunga.

Can we take the same road two days in the same clothes?
And I know just what he'll say if I can make all this pain go
Can we stop this for a minute?
You know, I can tell that your heart isn't in it or with it

Sen började jag sjunga.

Tell me with your mind, body and spirit
I can make your tears fall down like the showers that are British
Whether we're together or apart
We can both remove the masks and admit we regret it from the start

Efter mitt "solo" log jag mot Harry och vi sjöng refrängen tillsammans.

If you're pretending from the start like this,
With a tight grip, then my kiss
Can mend your broken heart
I might miss everything you said to me

And I can lend you broken parts
That might fit like this
And I will give you all my heart
So we can start it all over again

När vi slutade sjunga kollade jag på Harry och såg att han var tårögd, och det var jag med.

Alla började applådera och jag kramade om Harry och pussade hans kind.

-wow! Vilka röster, sa mannen.

-Tack, den här låten betyder väldigt mycket för oss, sa Harry och tackade.

--------

Innan ni blir arga på mig så ville jag bara skriva att jag inte har något emot överviktiga, bipolära och folk med en psykisk sjukdom. Jag menade inte att såra någon eller att göra så att någon känner sig "offended" men det är just hur dem här karaktären beter sig. Och vem vet ni kanske kommer att se mer av Fanny i framtida kapitel.

Glöm i allafall inte att

RÖSTA

KOMMENTERA

OCH

SPRIDA!