Magic Love

Kapitel 8

~Bryce~

Hon fick mig att vela slita av mig håret.

Inte nog med att ett konstant fryn alltid verkade pryda över hennes läppar, verkade hon medvetet gå mig på alla nerverna. 

Hon var irriterande. Sjukt irriterande, men ändå var det något inom mig som fick mig dum nog att vela smälta isen i de där kalla blågröna ögonen.

Inte var jag blind. Jag hade sett hur hon hade kollat på mig i korridoren. Som i mitt fall sedan kan ha resulterat i den usla ursäkten om att ha gått vilse till rektorn. Jag ville inte se mig själv som desperat i den stunden, men skamligt nog var det kanske den bittra sanningen.

Ursäkten hade varit dum. Extremt dum, men var den bästa ursäkten jag hade kunnat komma på i stunden.

Nu däremot, stod jag knappt ut. Trodde hon inte att jag hade koll på den mötande bilen? Jag hade inte ens behövt använda båda ögonen för att veta vart den andra bilen låg på vägen. Vad var sinnena till för om man inte använde dem? Tanken fick mig att stanna upp och påminna mig själv om att hon var människa. Kanske jag utmanade ödet i hennes ögon, men samtidigt så klarade vi oss?

Slutade hon tjafsa om det däremot? Nä. Min varg hade varit rastlös ända sedan i morse, så att behöva stå ut och lyssna på konstant tjafsande om att vara en struts som stoppar huvudet i sanden var inte precis underbart.

Rastlösheten var helt klart på grund av den långa flygresan hit från Moskva. Min varg hade inte släppts fri på flera dygn och det gjorde honom alltid lättretad på allt och alla. Så jag körde in på en liten stig mitt i skogen och lämnade henne i bilen.
Att skylla på vägens dåliga skick, var ännu en dålig ursäkt och en lögn som inte heller Daiva verkade gå på.

Nu satt hon säkert där i bilen ännu surare än när jag lämnade henne där.
Tanken på en kylig, skräckslagen, rasande och irriterad Daiva fick något att väckas till liv inom mig. Att irritera någon kunde ibland vara extremt underhållande, men med Daiva var det mer än underhållande. En arga och irriterad Daiva var het, sjukt het.

Oavsett vad så var hon säkert i nuläget helt klart mindre glad över min existens, men var hon en smart människa stannade hon i bilen. Även fast det var vanligt att människor ibland tillträdde området, så var det inte riskfritt. Det var inte heller första gången jag tog med en människa hem. Folk visste hur de skulle bete sig om människor fanns i närheten och lagarna var stränga.

Hoppas hon inte var allt för rädd för att bli lämnad ensam 'mitt ute i ingenstans'. Nu ångrar jag att jag frivilligt erbjudit mig att sätta mig ner bredvid henne under historielektionen. Den där idioten Collin kunde lika gärna suttit kvar bredvid henne, med tanke på hans konstanta snack om Daiva. Hur hon hade varit förälskad i honom och allt. Inte för att jag brydde mig, men han verkade iallafall inte fatta hur ointresserad jag var.

Antingen brydde han sig inte eller så var idioten bara extra korkad.

En sak gick iallafall att konstatera och det var att Daivas bror var ett stort vandrande varningstecken. Jag fattar fortfarande inte hur han visste vad jag var. Tanken får en obehaglig känsla att bildas i bröstet varje gång jag tänker på det.

Jag ville inte tänka på det, men tänk om hennes familj var jägare? Jag hade hört talas om de fåtal familjer av jägare som fanns kvar, men min far hade fått de alla att fly landet för ett bra tag sedan. Tanken på att de var tillbaka kändes inte troligt, men man kunde aldrig vara för försiktig. Skulle de varit tillbaka hade de tveksamt avslöjat sig så som den där Jace hade gjort i korridoren. Nej, de skulle gömt sig och attackerat när man minst av allt kunnat ana det.