Magic Love

Kapitel 7

Innan jag hinner säga något är han borta. Liksom han inte precis stått framför mig.

Med en klump i magen tittar jag mig avvaktande runtomkring bland de breda granstammarna och deras svajande grenar. Blodet inom mig viskade om en människa, men det var något som inte stämde med honom. Vad skulle en människa göra ensam såhär långt in i Örnskogen av alla ställen? Han var definitivt en av de där vargdjuren, men måste ha manipulerat mina krafter på något sätt.

Jag sväljer hårt. Är Bryce en av dem också? Var det därför han tog hit mig? Oh gud, visste han vad jag var?

Tanken fick mig svimfärdig samtidigt som allt blod tycktes lämna mitt ansikte.

Goldenmoon var en av de största flockarna i världen och var inte vilken flock med varulvar som helst.

Deras Alpha var den första att någonsin existera och han var odödlig. Vad jag hade hört om honom, om Luke den store, så var han en sur gubbe som hade varit trött på livet enda sedan hans mate blivit brutalt mördad för ett halvt sekel sedan.

På något konstigt sätt var hans liv sammankopplat med alla andra av hans sort. Det innebar att om han dog, så dog dem alla. Detta gjorde det omöjligt att ta ifrån honom den enorma makt han hade över alla varulvar.

Magiker visste allmänt väldigt lite om varulvar. Konflikten med vargfolket sträckte sig så långt bak som historieböckerna kunde komma. Svaghet och utseende räckte som kunskap om varulvar för de flesta magiker. Jag däremot, som kom från en familj vars hat för dem gick till extrema längder, fick knappt reda på deras existens förrän jag en dag hittade en bok om dem i Jaylas bokhylla hemma hos henne.

Irriterat gick jag tillbaka mot bilen för att igen sätta mig mig i passagerarsätet. Varför behövde det här hända? Allt för ett historiearbete som jag råkat hamna i med en idiot. Var det såhär jag skulle dö?

I klorna på en instabil 'helig' Alpha.

Hör mamma och pappa om detta kommer de explodera av ilska. Rättare sagt, om de får reda på det. Jag kanske hinner dö innan.

"Det är iallafall inte mitt fel." Mumlade jag surt för mig själv.
Det var faktiskt inte mitt fel, men det spelade såklart ingen roll om detta skulle komma fram till dem. De hade alltid varit så enormt överbeskyddande när det kom till mig. Så pass att det ibland kvävde mig.

Min storebror Jace var likadan och var som en hök på mig i skolan. 'Inte göra si och inte göra så'. Det var som om de letade efter fel. Efter brister.

Enda sedan jag var liten fick jag höra om de där förbannade prisjägarna som jagade magiker.

Jace var såklart också utsatt för deras kontroll och överbeskydd, men aldrig på samma nivå. Ibland undrade jag ifall det var så att han inte kunde sätta sig in i min situation eller bara inte brydde sig.

Jag rycks plötsligt från mina bittra tankar när ett öronbedövande yl hörs eka genom den skymmande granskogen. Storögt sjunker jag ner i sätet och blundar hårt för att försöka stänga ute omvärlden.

Försiktigt viskar jag en osynlighetsformel, men den välbekanta pirriga känslan i kroppen händer inte. Det är som om jag tappat förmågan att ens kunna hantera magin.
Paniken växer i mitt bröstet och det känns som mitt hjärta vill springa från mig. "Kom igen nu. Umbram cedo. Da mihi oculum praesidium. Umbram cedo. Da mihi oculum praesidium."