Magic Love

Kapitel 3

~Daiva~

"Såå, lust att visa mig till rektorn?" Jag vänder mig sakta mot den nya killen jag tidigare skönt ut mig inför. Han hade lyckats ställa sig bakom mig utan att jag lagt märke till det. Hur kunde jag inte lagt märke till honom?

Jag stirrar stumt på honom. Hans bruna ögon var ljusare än vad jag först trott. Pupillerna var omringade av något som liknade guldstänk och fick det att de ut som guldiga solar med en djuplös svart kärna. Hans ögon fick mig nästan att tappa andan ännu en gång.

De bruna ögonen vandrar frågande över mitt ansikte som säkert var i en svag nyans av rosa.
"Jag...jag.." Får jag försiktigt ur mig innan jag tillslut tystnar.
"Visst." Säger jag snabbt och vänder generat bort ansiktet från honom.

"Tack, jag har redan gått vilse en gång och är inte så sugen på att göra det igen." Hör jag honom säga bakom mig. Har han inte träffat på någon under den timmen jag var på matten?
"Så...vad heter du?" Fortsätter han och jag sväljer obekvämt.

"Daiva." Viskar jag nästan, jag ska precis upprepa vad jag sagt då det varit lite för lågt. Men han verkar ha hört mig klart och tydligt.

"Daiva." Mitt namn rullar läskigt perfekt på hans tunga.

"Du?" Jag rycker till av att han plötsligt kommer upp bredvid mig.
"Bryce Lupus." Svarar han enkelt som om det inte var något speciellt med hans namn. Lupus?
"Varg på latin?" Mumlar jag för mig själv.

"Ja, eller hur. Kan du latin?" Jag är inte beredd på hans fråga då jag igen rycker till likt han skrämt till mig.

"Ja...eller jag menar, ytterst lite-" Ändrar jag snabbt för att nervöst börja pilla på änden av min tröjärm. "Eller ja, jag kan lite. Kan du?" Jag sväljer. "Kan du latin?" Förtydligar jag och ger honom ett svagt leende. Han skakar sakta på huvudet.

"Inte riktigt, bara några ord. Men annars är det ett väldigt gammalt språk. Det är inte många som kan det." Jag stannar upp när jag för syn på världens mest irriterande människa jag känner.

"Jace?" Väser jag irriterat åt min bror när han greppar tag om min handled och drar bort mig från Bryce.
"Aj!" Min bror var överbeskyddande men det var inte normalt att han var hårdhänt.

"Låt henne vara." Det är nästan som Bryce röst mörknar när han ska ta tag om min arm. Jace drar istället snabbt bort mig från honom för att ställa sig halvt framför mig.

"Jag är hennes bror, grabben. Håll dig borta från henne. Annars får du med mig att göra och tro mig, det vill du inte." Fräser Jace hotfullt och jag stöter hårt till honom med axeln och kollar argt upp på honom.

"Du har ingen aning om vem du pratar med. För ditt eget bästa är det säkrast att dig att du håller avstånd från mig, Jack." Flinet över Bryce läppar växer och jag känner hur Jace försöker hålla sig tillbaka för att inte sätta fyr på honom. Bokstavlig talat.

"Det är Jace, varg." Någonting förändras i Bryce blick samtidigt som hans flin lätt bleknar och plötsligt vänder han sig om och går. Vänta, skulle han inte till rektorn?

När Bryce väl försvunnit ur mitt synfält upptäcker jag hur många människor som samlats runt oss. Jace muttrar något argt för sig själv innan han plötsligt börjar gå.
Ja...och jag slits såklart med då han inte släppt sitt hårda grepp om min handled.