Magic Love

Kapitel 9

Den gulögde killen stirrar tyst på mig innan ett svagt flin bryter ut över hans läppar. Jag som trott han bara var kapabel till att vara ständigt uttråkad.

"Hämta din historiepartner? Osäker om det kommer hända. Är inte min specialitet att lyda fångar." Flinet försvinner lika fort som det kom och han lägger armarna i kors för att sedan ge mig en konstig oläsbar blick.

"Vad gör du här? Man tycker ju att dina föräldrar borde sagt ett och annat om denna delen av Örnskogen." Jag stirrar tyst på honom.

"Du vet att jag inte jobbar för Greven." Konstaterar jag tyst för mig själv, men jag vet att han kan höra mig med sin förstärka varulvshörsel.

"Det sa jag inte." Är allt han säger innan han drar fram en sliten träpall framför gallret på min cell.

"Men du vet att jag inte är gammal nog att jobba för Greven." Han grimaserar svagt och vickar på huvudet.

"Tveksamt." Irriterationen inom mig stiger och jag biter mig svagt i tungan för att försöka samla mig.

"Jag är 17 år och går i High School!" Han ignorerar mig och börjar pillar på sina naglar som om han skulle varit någon prydlig herre. Jag ger ifrån mig en tung suck och grimaserar när jag rättar till min troligtvis brutna fot för att få den att hamnar i ett bekvämare läge.

"Du såg oss. Det var Bryce som körde hit mig och inte tvärtom. Jag är inte dum nog att komma hit på egen hand." Jag tystnar innan jag argt höjer blicken från min ömmande fot.
"Något jag däremot inte förstår är varför ni tar hjälp av en människa för att lura hit en magiker. Jag fattar att ni hatar dem som jobbar för Greven, men att dra in människor i ert dumma maktspel är över gränsen." Jag tror han ska fortsätta att ignorera mig tills han plötsligt börjar skratta. Inte vet jag om jag ska bli arg, irriterad eller gråta. Var det något jag sa? Vad var det för sjuka personer som fanns i den här flocken?

Innan jag hinner göra något åt saken, slängs dörren upp med en smäll. Ett par tunga steg hörs eka utifrån tills det tidigare tysta folket runt om i cellerna börjar gny och vakna till bakom gallerna. Killen med de gula ögonen verkar inte reagera trots att varenda liten atom i fängelsehålan vaknar till liv. Jag håller efter andan samtidigt som hjärtat innanför mitt bröst börjar rusa.

Med darrande händer hasar jag mig bort ifrån gallret för att försöka gömma mig inne bland skuggorna. Skuggorna kan dock inte skydda mig från dessa varelser och speciellt inte Alphan.

Min friska fot råkar stöta till min brutna i mitt hasande och jag kvider till med slutna ögon. I ett försök till att dämpa på smärtan försöker jag rätta till foten igen, men vad jag än gör hjälper det inte den ständigt bultande smärtan.

"Drake!" Jag rycker till och höjer blicken mot den mörka rösten från dörröppningen. Till min stora fasa får jag se honom jag minst av allt hade velat se just nu.

"Vad gör du här?" Alpha Lukes mörka röst får luften runtomkring oss att vibrera och jag lägger darrande armarna om mig själv.

"Alpha." Drake, den gulögde killen, ställer sig upp från pallen med ett sänkt huvud i respekt. "Jag kollade till häxan åt er, Alpha. Hon kunde ha rymt." En fnysning lämnade Alpha Luke som med sin röda blick tittade rätt in på mig genom skuggorna i cellen.

Det känns som jag ska svimma på plats åt den mordiska och intensiva blicken. Vad detta verkligen bara för att jag hade magi i blodet?

"Tystnad, gamma. Hon är påverkad av pulvret." Drake verkar varit oförberedd på vad hans Alpha sagt då han hastigt lyft blicken. "Alpha..."

"Ifrågasätter du mig, Gamma?" Den hotfulla tonen får Drake att skaka på huvudet. "Nej, Alpha." Med det lämnar han fängelsehålan och stänger dörren efter sig.