Amunds Saga

Kapitel 12

Två dagar efter att Amund och Björn kom fram till baslägret i Kappadokien fick den fjärde och sjunde legionen marschorder. I gryningen nästa dag påbörjade armén sin marsch mot de avlägsna Taurusbergen. Allteftersom de kom högre upp i bergen avtog hettan. Legionärerna njöt av det härliga vädret och naturen med de mäktiga snöklädda bergen i fonden. Stora örnar flög högt över dem på sina jättelika vingar på jakt efter byten. Männen pekade upphetsat mot fåglarna som cirkulerade ovanför deras huvuden.

"De verkar se örnarna som ett gått omen", konstaterade Björn och pekade upp mot de stora rovfåglarna i skyn.

"Det är bra, det kommer att få männen att strida ännu hårdare om de tror sig ha Jupiter på sin sida", log Amund och såg på de glada männen i deras centuria.

"Hoppas bara Odin är med oss också", sa Björn fundersamt. Amund nickade till svar.

"Vad säger du om att legat Paetus har tagit över rodret?" viskade han till Björn så de andra inte skulle höra vad han sa.

"Det är inte ett gott omen", viskade Björn tillbaka.

"Nej, den mannen ger mig onda aningar."

De började komma högre upp i bergen och temperaturen föll under fryspunkten. Snart fick legionärerna pulsa sig fram genom snön och en isande vind for emot dem från de högre liggande bergen. När kvällen kom slog de läger på en platå som gav trupperna ett visst skydd för den starka vinden. Stora eldar gjordes upp för att värma männen, tillaga mat på och som skydd mot rovdjuren. Det fanns gott om både varg och björn i de här trakterna. Vargarnas ylanden höll männen vakna till långt in på natten.

Amund låg och vred sig i sin sovsäck. Han kom att tänka på flykten från Håge. Det var ännu kallare då. Den där vinden som gick genom märg och ben skulle han aldrig glömma så länge det fanns en gnutta liv i honom. Vargarnas ylanden uppe i bergen fick honom att tänka på vargflocken som förföljt dem när de gick söderut längs stranden på väg mot Kivik. Både han och Björn hade blivit livrädda när de förstått att vargarna inte skulle ge sig av innan den svagaste av dem föll ihop. Som tur var hade Odds pilskytte räddat dem ur faran den gången. Han kunde bara hoppas att de skulle ha lika stor tur under det här fälttåget som de hade då.

I gryningen gav sig armén av. Den stig som de tidigare kämpat sig uppför blev nu till en betydligt behagligare marsch nedåt. När de gått större delen av dagen avtog den isande vinden och temperaturen började också bli behaglig igen.

Tigranokertas murar reste sig mörka och hotfulla mot himlen. Hela sommaren hade de romerska legionerna under legat Paetus ledning haft staden under belägring. I veckor hade belägringsmaskinerna oavbrutet hamrat på de tjocka murarna, men utan resultat. Motståndskraften hos fienden hade visat sig vara betydligt hårdare än Paetus räknat med. Hösten var i antågande och det gällde att komma till avslut innan vinterns snö och kyla skulle försvåra än mer.

Amund och Björn hade tillsammans med sin centuria arbetat med att gräva tunnlar under murarna för att på det sättet få dem att rämna. Arbetet stördes hela tiden av försvararnas motattacker, vilket gjorde att arbetet drog ut på tiden.

Nu stod de och såg på medan belägringsmaskinerna ännu en gång försökte slå hål på muren. Ljudet från maskinerna och stenblocken som slogs sönder mot murarna var så högt att Amund och Björn fick skrika för att göra sig hörda.

"Det här kommer inte att gå!" konstaterade Amund oroligt.

"Nej, murarna verkar vara för kraftiga och välbyggda för att våra maskiner ska kunna slå sönder dem", svarade Björn och kliade sig i huvudet.