Amunds Saga

Kapitel 26

I tre dagar och tre nätter varade det kompakta mörkret. På den fjärde dagen kom ljuset tillbaka. Kuststräckan såg nu helt förändrad ut. Där det förut var vatten, bredde nu nytt land ut sig. Både Herculaneum, Pompeji och Stabiae var borta. På den femte dagen lyckades de hyra en fiskebåt som kunde ta dem till Herculaneum. Kanske ett mirakel inträffat - kanske lyckades Terentius och Paulina undkomma eldhavet.

De seglade sakta efter kusten. Vad de såg under båtresan fick dem att tappa modet. När de kom till fram till Herculaneum trodde fiskaren först att han tagit fel och att Herculaneum låg längre bort, men efter ett tag kunde de se taket till det som måste ha varit teatern i Herculaneum. Några andra enstaka tak syntes också, men det var allt som återstod av den en gång så vackra staden. Hamnen låg nu långt inåt land.

"Ser du Amund, det är något som sticker upp ur lavan, ungefär där strandlinjen låg förut", sa Björn och pekade med armen mot stadens hamnområde.

"Ja, jag ser det också, undra vad det kan vara?"

"Det ser ut som masterna på ett stort skepp."

"Jag tror du har rätt Björn, det där är masterna från en tre eller fyrroddare." Amund lutade sig mot relingen för att se bättre.

"Då måste det vara ett skepp som tillhörde flottan i Misenum, jag hörde i Neopolis att Plinius gått ut med alla fyrroddare för att rädda de strandsatta vid kusten."

"Då kan det där vara Plinius skepp, han och skeppet försvann under utbrottet. De andra skeppen lyckades ta sig tillbaka till Misenum."

"Undra vad han gjorde i Herculaneum, det ser ut som om han kört skeppet rakt mot bränningarna?"

"Han försökte kanske rädda folk på stranden och så blev han överraskad av lavafloden."

"Det låter rimligt, Plinius blev med andra ord begraven tillsammans med de andra stadsborna."

"Det ser nästan så ut", svarade Amund och lät blicken vandra över den krossade kustlinjen.

När vinden vände, och båten med god fart seglade mot Misenum, vände sig Lucius för sista gången mot det som för inte länge sen var Herculaneum och tog ett sista farväl av sin barndoms stad - ett stilla farväl av Terentius och Paulina. Hieronymus stod vid hans sida. Tårar rann nerför hans kinder och han försökte torka bort dem med ovansidan av handen.

"Det är ingen vanlig lärare som Lucius har fått", sa Amund och tittade åt Hieronymus håll.

"Nej, verkligen inte, han kan både ge order och lära ut grekiska ..."

"Lucius berättade under festen i sommarmatsalen att han en gång blivit attackerad av tre maskerade och beväpnade män. Tydligen hade de försökt mörda honom. Hieronymus hade plötsligt dykt upp från ingenstans och huggit ihjäl alla tre."

"Det är inte alla skollärare som klarar det", sa Björn med sitt vanliga flin.

"Nej, verkligen inte, det verkar som om någon har skickat hit honom för att hålla ett vakande öga på Lucius", sa Amund.

"Kan det vara morfar, kanske?" sa Björn och log.

"Mycket möjligt, men det betyder att de har fått reda att Bilqis fick en son."

"Det kanske är dags att du berättar för Lucius att du är hans riktiga far." Amund nickade till Björn i en jakande gest och gick sakta mot aktern. Där stod Hieronymus och tröstade Lucius som grät tyst.

"Hieronymus, jag skulle vilja prata med Lucius en stund", sa Amund.

"Jag går bort till Björn", svarade han och gick mot fören där Björn stod och studerade kustlinjen. Han vände sig om när han såg att Hieronymus kom emot honom.