Amunds Saga

Kapitel 47

Eftermiddagssolen bleknade sakta vid de blånande berg som höjde sig borta vid horisonten. Eftermiddagen gick sakta mot kväll och snart skulle skymningen ta vid.

Under flera timmar hade Jila suttit uppe på höjden placerad på en timmerstock och tittat ner mot skogsbrynet där hon förväntade sig att Amund och hans män skulle lösgöra sig ur skogens dunkel.

De vakter som Amund hade lämnat kvar för att skydda henne stod utspridda i en cirkel och såg sig omkring. De såg skenbart avslappnade ut, men Jila visste att de skulle reagera direkt på minsta ljud som tydde på att någon mänsklig varelse närmade sig höjden.

Snart skulle det börja skymma, tänkte hon oroligt och reste sig upp. Männen hade gett sig av i gryningen och Amund hade försäkrat henne om att de skulle vara tillbaka innan solen gick ner bakom kullarna i väster.

Tänk om något hade hänt dem ... tänk om de råkat ut för ett bakhåll. För sin inre blick kunde hon se Amund ligga död i skogen någonstans på vägen mot Gysinge. Hennes oro stegrades för varje timme som gick. Måtte de vara tillbaka snart, tänkte hon och lät blicken för snart hundrade gången svepa över skogsbrynet.

Plötsligt började vakterna röra oroligt på sig. De stod tysta och lyssnade ner mot skogen. Efter en stund lösgjorde sig en skugga ur skogsbrynet. Mannen ropade ett lösenord och vakterna svarade lättat. Krigaren joggade lätt uppför sluttning och fram till timmerstocken där Jila stod och väntade.

"Amund och hirden är på hit nu. Ni kommer snart att höra och se dem ...", meddelande hirdmannen när han kom fram till Jila.

Jila kände det som om en tyngd lättade från hennes bröst när hon hörde mannens ord.

"Är de långt borta?" undrade hon.

"Nej ... de ska nog dyka upp snart."

Amund och hans hird tog sig långsamt fram genom skogen. Stigen som en gång hade varit bred och upptrampad, var nu snårig och igenväxt av sly och mindre träd. Det gick inte att rida i den här oändliga terrängen utan männen fick leda hästarna.

Svetten rann mellan skulderbladen på Amund. Det märks att man inte är nitton vårar längre, tänkte han och banade sig väg mellan snåren. Förr hade han kunnat vandra i vilken terräng som helst utan att bli den minsta andfådd. Men nu märktes det att åren började ta ut sin rätt. Det var nog i sista stund som han och Björn lyckades ta sig hem till Håge. Annars hade de nog blivit kvar i Rom.

"Nu är vi snart framme", ropade Einar och vände sig mot Amund. Han brydde sig inte om att svara utan nickade bara lätt.

Efter en stund bröt Amund tystnaden och ropade till Einar.

"Einar, kom hit ..."

Hirdmannen sänkte hastigheten så han kom i jämnhöjd med Amund.

"Imorgon bitti vill jag att du stiger upp i gryningen. Ta med dig tio av våra starkaste hirdmän och en av männen från Gysinge som vägvisare."

"Vad vill du att jag ska göra", undrade Einar frågande.

"Jag vill att du ska ta med dig spjutet med Torbjörns huvud. Låt den främste bära spjutet medan ni tar er fram genom trakten. Besök sen alla byar i Uppland. Från alla hövdingar och deras folk kräver du att de bugar för mig och erkänner mig som deras storman och härskare. De som underkastar sig mig kommer jag att belöna rikt, de som däremot vägrar kommer att dö eller bli trälar ... Kom sen tillbaka hit och lämna rapport till mig hur uppdraget gick ..."

"Det ska bli, min hövding. Vi ger oss av så fort solens strålar reser sig över skogen i öster."

"Det är bra Einar. Vi får hoppas att alla hövdingarna förstår budskapet och lägger ner vapnen. "