Amunds Saga

Epilog

Amund och hans hird stannade i Kivik några dagar och njöt av Styrbjörns gästfrihet. När det så blev dags för Styrbjörn att ge sig av till Hedinge, då gav sig Amund hemåt mot Håge by.

Det blev en lugn seglats med ett underbart försommarväder. Solen sken, fåglarna kvittrade och gudarna var på sitt allra bästa humör. En frisk bris förde dem med god fart norrut.

Efter att de varit till sjöss i drygt en vecka seglade de åter in i havsvikens ytterskärgård för att ro den sista biten bland kobbar och skär tills de kom fram till Håge.

Ryktet att de var tillbaka hade gått när de kom fram. Hela byn stod samlade nere vid hamnen för att ta emot dem. Jila kastade sig i Amund famn när han klev iland. Hon var om möjligt ännu större än innan han åkte iväg.

Drygt en månad efter att Amund kommit hem igen födde Jila honom en hövdingason. Den första som fötts i Håge på nästan ett halvt sekel. Pojken kom till världen mitt i natten några dagar innan årets längsta dag, Den dag då de skulle fira midsommarblot.

Amund tog det lilla knytet i famnen och gick ut med honom. Han ställde sig där han hade den bästa utsikten över vikens svarta vatten. På himlen lyste tiotusentals stjärnor ikapp. Det var långt däruppe bland stjärnorna som deras gudar hade sin hemvist.

Amund lyfte upp barnet högt på sina armar och visade gudarna sin son.

"Tack för er stora gåva", ropade han andäktigt ut i natten.

Efter stund gick han sakta bort mot Björns grav. Natten var ljus och endast vindens sus i trädkronorna störde tystnaden. När han kom fram lade han sonen försiktigt framför Björns gravhög.

"Se Björn ... Jag har fått en son. Ett välskapt litet barn. Jag döper honom efter dig. Han som en dag ska bli storman över Uppland och Hövding över Håge by. Hans namn ska vara, Björn Amundsson ...", Amund tystnade en stund innan han fortsatte, "Vi gjorde det Björn. Vi tog oss hem till Håge igen och hämnade de våra. Och inte bara det. Alla hövdingar i hela Uppland styrs nu från Håge." Amund ord ekade i den tysta natten för att strax ebba ut.

Långt uppe i skyn utan att Amund kunde se dem stod tre krigare i full rustning och tittade ner på Amund och pojken han lagt framför gravhögen. Det var Ragnar, Odd och Björn.

Det var inte utan viss stolthet som Björn pekade ner på pojken och utbrast.

"Hörde ni? Han har uppkallat pojken efter mig ... " Björn log ett stolt och lyckligt leende.

"Inte bara det", sa Ragnar, "Du och Amund återvände från Rom och hämnade mig och Odd och alla de andra. Det är jag tacksam över."

"Kom nu Ragnar och Björn. Vi kan inte stå har ute längre. De andra väntar på oss. Odins stora gille ska strax ta sin början", bröt Odd in.

De tre krigarna tittade en sista gång på Amund och den lille pojke som han nu tagit upp i sin famn igen och försvann sakta in i den stora evigheten.