Amunds Saga

DEL IV - Amunds Hämnd - Kapitel 37 År 82 e.Kr.

Roms kejsare, Titus, låg för döden. Han var vaken men han kände sig så matt att han knappt orkade lyfta armarna. Sovrummet som saknade fönster var sparsamt men vackert möblerat. Titus såg sig omkring. Mörka målningar från gudavärlden fyllde väggarna. Gudarna tittade emot honom från alla håll. Det såg ut som om de log välvilligt mot Roms kejsare. Han hade alltid försökt att hålla gudarna på gott humör och skulle man tro bilderna på väggarna så hade han lyckats väl.

Men en känsla sa honom att något inte stämde. Först förstod inte hans omtöcknade hjärna vad det var, men så slog det honom; rummet var tomt. Det var ingen där. Han undrade oroligt var alla hade tagit vägen. Det var första gången på flera år som han var helt själv i sitt sovrum. En av husslavarna brukade sova vid hans fotända för att alltid finnas till hands. Inte ens när Titus hade sex med någon av sina älskarinnor var rummet så tomt som nu. Känslan av att vara helt ensam och övergiven fyllde honom med skräck han aldrig känt tidigare. Skräck och dödsångest.

Han hade precis sovit en orolig sömn. Innan han somnade var rummet fullt med läkare och tjänare som oroligt undersökte och skötte om honom. Men när han hade vaknat låg tystnaden tung över rummet. Endast hans egna flämtande andetag störde tystnaden. Han noterade trött att synen verkade ha blivit sämre, den hade gått från skarp till suddig. Titus förstod att om han inte fick hjälp snart så skulle han lämna jordelivet.

Det fanns bara en person som hade tillräckligt stor makt för att få alla hans tjänare och läkare att lämna rummet. Det var hans yngre bror Domitianus. Titus förbannade tyst sin broders namn. Under hela hans tid som kejsare hade brodern inte gjort något annat än att försöka undergräva hans ställning. Titus kunde se brodern framför sin inre blick; hur han satt i någon av palatsets alla salar med ett glas av Titus bästa vin i handen. Fylld av eufori över att Titus snart skulle vara död och att han själv skulle utses till Roms nästa kejsare.

Vilken olycka för Roms folk ...

Domitianus hade inte de egenskaper som krävdes för att bli en bra kejsare. Eller en god fader för sitt folk. Titus ryste till när han tänkte på allt som Domitianus kunde hitta på när han samlat all makt i sina mjuka kalla händer.

Sjukdomen hade kommit plötsligt och helt oväntad medan han var ute på en av sina många resor i sitt stora imperium. Titus hade trott att han hade haft många år kvar som kejsare. Därför hade han inte utsett någon efterträdare. Det var också anledningen till att Domitianus nu kunde beordra hans läkare att lämna honom i sticket. Titus förbannade sitt öde och försökte med sina sista krafter sätta sig upp. Men han var för svag och huvudet föll ner på kudden igen. Det svartnade till framför hans ögon. Först trodde han att det var ute med honom, men sen kom ljuset tillbaka igen. Än var han inte död.

"Vibius ... Vibius Crispus! Var är du din förbannade dåre?" ropade Titus med sina sista krafter.
Titus låg och lyssnade spänt en stund. Han tittade mot den stängda dörren. I springan nere vid golvet kunde han se ett svagt ljus som sipprade in från rummet intill. Det var där hans närmaste tjänare och vakter höll till. De som var därinne måste ha hört honom ropa men ingen kom och öppnade dörren. Inte ens hans sekreterare och närmast förtrogne, Vibius Crispus, hörsammade längre kejsarens rop på hjälp. De hade alla övergivit honom när han behövde dem som mest. Tårar började sakta rinna nerför hans kinder och dödsångesten fick honom att kippa efter andan.

Kanske var det ingen idé att kämpa emot längre. Om Domitianus hade lyckats med konstycket att köpa hans närmaste mäns gunst då var det lika bra att de fick den kejsare de förtjänade. Titus läppar rörde sig tyst medan han förbannade dem som hade övergivit honom.

Han såg allt suddigare nu. Mörkret bredde ut sig med en hastighet som skrämde honom. Han sjönk sakta djupare och djupare ner i allt det där svarta. Den kändes som om han föll eller som om han sjönk ner i havsdjupet, omgiven av svart kallt vatten. Han kunde inte andas längre. Titus flämtade efter luft. Det kändes som om han höll på att drunkna i det där svarta kalla havsvattnet.

Roms andre kejsare av den flaviska släkten ryckte till en sista gång innan hjärtat stannade. Titus lungor tömdes på den sista luften och kom ut som en djup suck.
Sen blev allt tyst och väldigt stilla. Kejsaren var död.

Under flera timmar hände inget. Man skulle nästan kunnat tro att de som skulle ha vårdat och tagit hand och kejsaren under hans sista tid på jorden, nu skulle låta honom ligga där i sovrummet. Det rum som hade varit hans sovrum skulle kanske nu förvandlas till kejsarens gravkammare.

Men till slut öppnades sakta dörren och ljuset från rummet intill spred sig över kejsarens ansikte. Vibius Crispus tittade med skrämd blick in genom dörren. Han såg kejsaren ligga där i sängen. Ljuset från den öppna dörren lyste upp hans ansikte. Vibius förstod direkt att kejsaren var död. Titus döda blick fick honom att rysa till.
Han hade suttit ensam i förrummet och hört Titus rop på hjälp. Men det var inget han kunde göra. Domitianus hade köpt pretorianska gardets trohet med guld ur den kejserliga kassan. Sen hade han själv kommit till kejsarens kvarter och beordrat Vibius att dra tillbaka alla läkare och även kejsarens tjänare. Domitianus hade också beordrat Vibius att stanna kvar i förrummet och vänta på Titus frånfälle.

Från det att han hade börjat förstå att kejsaren var död hade det tagit flera timmar innan han vågade sig in i kejsarens sovrum.

Den unkna lukten av död och svikna löften slog emot honom när han försiktigt klev över tröskeln. Rummet kändes så kallt att Vibius började känna hur han skakade av köld.

Vibius gick fram till sängen och satte sig på knä framför kejsaren. Han bad en tyst bön för kejsarens odödliga själ och slöt sen ögonen. Han blev sittande så en stund. Tårar rann sakta över hans kinder när han tänkte på att hans kejsare hade fått dö helt ensam. Ingen hade funnits vid hans sida den sista tiden. Inte ens han själv. Han hade också övergivit honom. Men vad kunde han göra. Om de vägrat Domitianus order så skulle de alla blivit avrättade innan solen åter gick upp över Roms kullar.